© The naked truth

Jag vet inte hur jag ska börja. Allt är som en stor jävla smet i skallen på mig. Jag mår inte dåligt, jag är inte deprimerad. Jag är bara så trött på den miljön jag lever i just nu. Salem, skolan, de som är illojala, all negativ energi jag kan känna ibland, allt. Ni vet att man kan drömma hur man springer för blotta livet utan att komma någonstans? Exakt så känner jag. Det måste ske en förändring snarast innan jag äntligen lossnar där jag står och springer med blodsmak i halsen och kämpar för att inte tappa modet, tills jag tillslut springer in i en hård och kall betongvägg i en återvändsgränd. En liten förändring skulle göra allt. Det skulle betyda så mycket.

Jag försöker tänka positivt. Jag försöker se bortom allt ont. Jag försöker. Bakom min mur som jag så stolt och modigt byggt upp finns det en glasvas. En vas som är så omtålig om man lyckas klättra över eller riva den där muren. Den där tjocka, välbyggda muren.