Från något helt ok till något overkligt
Jag har blivit så lycklig det senaste året. Det må låta klyschigt men jag hade inte förstått tidigare hur en annan människa kan få mig att må så bra. Det är få personer som gjort ett sådant intryck på mig tidigare.
Jag kan faktiskt säga att min pojkvän är den bästa. På alla sätt. Han får mig att må så bra. Det räcker med ett leende och min dag är gjord. Hans leende får mig att smälta, mina knän blir svaga och jag får fjärilar i magen. Fortfarande efter snart ett år tillsammans. Det är något speciellt med honom. Han är inte som alla andra. Han behandlar mig med respekt, han låter mig tala till punkt, han är mogen, han kan resonera som en vuxen karl, han talar om för mig hur vacker jag är, han visar att det är jag som är hans flickvän, han minns saker jag har berättat, han ger mig en sådan bekräftelse så jag känner mig som en gudinna. Listan kan göras lång.
Det finns ingen möjlighet för någon att förstå hur jag känner. Jag kan inte förklara hur jag känner. Kan inte sätta ord på min kärlek till honom. Den tar aldrig slut. Jag kan vakna mitt i natten, och sedan njuta av att bara ligga och titta på honom. Det är helt fantastiskt.
Han är den vackraste människan på denna jord. Jag finner inget intresse i att titta på andra killar. Jag märker inte ens när killar tittar på mig eller försöker ragga. Det är inte ens intressant för mig. Jag har hittat min man.
Tanken av att vi har vår framtid tillsammans gör mig ännu mer pirrig i magen. Tänk vad roliga saker vi kan hitta på tillsammans. Tänk vilka fina minnen vi kan skapa tillsammans.
Det jag älskar med honom är att han verkligen bjuder på sig själv. Han är så rolig. Det är få som får mig att skratta så mycket som han gör. Sedan är han genuint omtänksam. Han verkar göra allt för mig och för att jag ska må bra. Han minns saker jag har sagt för länge sedan, allt från en viss grönsak jag inte gillar till något minne jag har berättat. Han bryr sig, han visar att han bryr sig. Något jag inte alls var van med för ett år sedan.
Något jag aldrig kommer att göra är att ta denna karl för givet. Jag kommer alltid uppskatta hans kärlek och det han gör för mig. Jag kommer dessutom visa hur uppskattad han är från min sida. Jag tror oerhört mycket på uppskattning, respekt, kommunikation och tillit. Och det visar sig att han tänker likadant. Hur fantastiskt är inte det? Tack för att du finns baby!
Bättre än bäst
Very long time no seen.
Mycket har hänt sedan sist. I början av förra året tog jag ett beslut som ändrade hela min livssituation. Till något mycket bättre. Att gå från att ha en stabil och rutinmässig vardag till att helt plötsligt bo på en annan ort gjorde mig väldigt gott. Jag hade suttit i ett fem års långt förhållande som i slutet varken gjorde mig eller min dåvarande partner gott. Jag mådde väldigt dåligt med ångest och dylikt på olika nivåer och beslutade mig för att gå till en terapeut. Sagt och gjort. Dock gjorde det mig inte mycket då terapeuten inte tog sitt ansvar på olika sätt så jag valde att sluta.
Jag kände att jag var redo att klara mig på egen hand. I slutet av januari förra året valde jag att följa med min syster till hennes gamla bostadsort. Det var nog det bästa beslutet i hela mitt liv. Det var då jag fick perspektiv på saker och ting. Jag fick träffa nya underbara människor, jag fick leva livet som man ska leva. Jag var fortfarande tillsammans med mitt ex då, och det var nog då jag insåg hur jävla bra jag egentligen kunde ha det. Jag förtjänade så mycket bättre.
Jag fortsatte att åka upp dit med min syster. Vi festade, umgicks och festade ännu mer, dygnet runt. Jag har aldrig mått så bra som jag gjorde under dessa tider. Trodde jag. Sedan träffade jag en kille. Först trodde jag inte att det skulle bli något seriöst med tanke på avståndet men jösses så fel jag hade. Det var något helt magiskt över denna karl. Han var så snäll och genuint omtänksam så jag trodde det var på låtsas. Jag hade aldrig fått känna av denna snällhet någonsin. Jag trodde serisöt att denna vackra och underbara bubbla skulle spricka. Förtjänade jag verkligen att må såhär bra?
Nu har vi varit tillsammans i snart tio månader och jag mår fortfarande lika bra, mer än bra. Jag är så förbannat förälskad i honom. Jag ser en framtid tillsammans med honom. Han behandlar mig som en prinsessa. Det är något speciellt över honom. Redan från första gång vi var ensamma kände jag att, den här killen går att lita på. Han är inte den som bedrar eller ljuger för att trycka ned andra. Han är som min önskan. Han har så många fina sidor som jag inte ens kan förklara så att någon någonsin kommer att förstå. Han behandlar mig med respekt, låter mig prata till punkt, respekterar mina åsikter och tankar, allt jag inte är van vid, är han!
Jag är så fantastiskt glad över att jag har hittat min drömman. För ja, jag kan faktiskt säga att han är det. Sådant känner man bara på sig. Jag har äntligen hittat den rätte i mitt liv. Det är denna människa jag vill spendera resten av mitt liv med. Bara jag tänker på honom får jag fortfarande fjärilar i magen.
Efter första helgen upp i landet, spenderat med bland annat honom mådde jag dåligt av att åka hem. Jag blev seriöst ledsen över att lämna alla underbara människor bakom mig för ett tag. Speciellt honom med stort H. Tack för att du valde just mig. Jag älskar dig så in i norden mycket. Jag går över eld och vatten för dig.
Only for me
Nu har jag tänkt att komma tillbaka igen. Dock för min egen skull. Jag kommer endast skriva om det finns något att skriva om. Och då tänker jag inte skriva om vad jag har gjort i helgen, om vad jag har ätit till middag eller hur det har gått på jobbet. Jag tänker skriva om det som pågår i mitt huvud. Jag genomgår en viss process just nu och behöver skriva av mig. Antingen blir bloggen jättetråkig eller så kommer ni finna något intressant i mina inlägg. I don't care, om jag ska vara helt uppriktig. Jag kommer enbart skriva för min egen skull då jag bearbetar saker och ting lättare genom skrift.
Melancholia
From time to time I feel lost inside this melody. It's like a fantasy except it's called reality.
Kärlek!
Det har nu gått flera veckor sedan min mormor blev allvarligt sjuk. Och det har även gått några veckor sedan vi var på hennes begravning. Jag visste att hon skulle gå bort men något i mig hoppades att hon även denna gång skulle kämpa sig igenom allt med sjukdomar och dess innebörd. Tyvärr var inte hennes arma kropp tillräckligt stark och även på slutet stötte hon på olika komplikationer.
Begravningen var jobbig på många sätt. Dels själva farvälet av en kär släktning. Men vi var även tvungna att träffa många släktingar jag inte sett på många, många år. Trots blodsbandet mellan oss alla hade jag ingen som helst aning om vad jag skulle säga till dem, vad vi skulle prata om och så vidare. Mamma sa till mig att jag inte behöver säga något alls, att vi inte skulle känna något krav på att vara social. Men jag vet inte.. Det var väldigt svårt till en början. Ju längre tiden gick desto lättare blev det och det var väldigt lättande. Det var det nog för oss alla. Alla kände nog likadant.
Min bror var en av de sex som bar ut kistan och även sänkte ned den i graven. När det var dags att gå ut ur kyrkan brast det för mig. Att se min fina storebror vara en av dem som fick äran att bära kistan, det var vackert trots omständigheterna. Rickard var vid min sida hela tiden och jag otroligt tacksam för det. Jag fick smaka på lite panikångest när vi stegade fram genom krykans gång, men R höll mig i balans. Alla stirrade på oss och allt jag ville göra var att springa därifrån och gråta tills ögonen nästan ploppade ur skallbenet på mig. Det gjorde så ont, allt var så jobbigt.
När vi hade kommit fram till graven sänktes den ned. Det var här jag faktiskt insåg hur mycket folk som hade valt att komma på mommos begravning. Hon hade mycket folk omkring sig. Alla fick lägga blommor på kistan och även säga några ord. Det pågick i ca 30 minuter(om jag inte helt tappade tidsuppfattningen) men dessa minuter kändes som en evighet. Rickard kramade om min hand under hela processen, min fina man.
Det känns skönt att ha allt avklarat. Nu är det bara dags att bearbeta detta. Som tur är har jag en underbar sambo som visar full förståelse om jag en morgon är på jätteuselt humör och bara vill sätta mig ned och gråta. Han säger ingenting, men det behövs inte. Han vet att en hård kram värmer mer än ord. Att hans närvaro uppskattas mer än något helt annat. Trots många omtumlande veckor så mår jag fantastiskt bra. Jag är lycklig som få och jag älskar livet mer än någonsin. Jag har en underbar pojkvän, världens bästa storebror som jag aldrig kommer släppa taget om och en mamma som är värd mer än guld! Jag är så jävla tacksam ♥
Det kanske är så att sådana här händelser får en att sätta lite perspektiv på livet. Som får en att inse vad som verkligen är viktigt.
Begravningen var jobbig på många sätt. Dels själva farvälet av en kär släktning. Men vi var även tvungna att träffa många släktingar jag inte sett på många, många år. Trots blodsbandet mellan oss alla hade jag ingen som helst aning om vad jag skulle säga till dem, vad vi skulle prata om och så vidare. Mamma sa till mig att jag inte behöver säga något alls, att vi inte skulle känna något krav på att vara social. Men jag vet inte.. Det var väldigt svårt till en början. Ju längre tiden gick desto lättare blev det och det var väldigt lättande. Det var det nog för oss alla. Alla kände nog likadant.
Min bror var en av de sex som bar ut kistan och även sänkte ned den i graven. När det var dags att gå ut ur kyrkan brast det för mig. Att se min fina storebror vara en av dem som fick äran att bära kistan, det var vackert trots omständigheterna. Rickard var vid min sida hela tiden och jag otroligt tacksam för det. Jag fick smaka på lite panikångest när vi stegade fram genom krykans gång, men R höll mig i balans. Alla stirrade på oss och allt jag ville göra var att springa därifrån och gråta tills ögonen nästan ploppade ur skallbenet på mig. Det gjorde så ont, allt var så jobbigt.
När vi hade kommit fram till graven sänktes den ned. Det var här jag faktiskt insåg hur mycket folk som hade valt att komma på mommos begravning. Hon hade mycket folk omkring sig. Alla fick lägga blommor på kistan och även säga några ord. Det pågick i ca 30 minuter(om jag inte helt tappade tidsuppfattningen) men dessa minuter kändes som en evighet. Rickard kramade om min hand under hela processen, min fina man.
Det känns skönt att ha allt avklarat. Nu är det bara dags att bearbeta detta. Som tur är har jag en underbar sambo som visar full förståelse om jag en morgon är på jätteuselt humör och bara vill sätta mig ned och gråta. Han säger ingenting, men det behövs inte. Han vet att en hård kram värmer mer än ord. Att hans närvaro uppskattas mer än något helt annat. Trots många omtumlande veckor så mår jag fantastiskt bra. Jag är lycklig som få och jag älskar livet mer än någonsin. Jag har en underbar pojkvän, världens bästa storebror som jag aldrig kommer släppa taget om och en mamma som är värd mer än guld! Jag är så jävla tacksam ♥
Det kanske är så att sådana här händelser får en att sätta lite perspektiv på livet. Som får en att inse vad som verkligen är viktigt.
Som jag älskar dig!
Det är många gånger jag har funderat över döden. Och lika många gånger har jag på något sätt försökt förneka att döden någongång kommer drabba oss alla. Under många år har det för mig varit väldigt overkligt då jag lyckligtvis har sluppit förlora någon. Första gången för mig var för några år sedan. Det var en människa som inte stod mig så nära, men ändå betydde något för mig. Känslan var overklig. Sedan hände det igen. Även här kändes det overkligt. Jag kan inte än i dag förstå att dessa två människor inte finns längre.
För ca två veckor sedan blev min mormor allvarligt sjuk. Denna känsla av att inte riktigt förstå gör mig galen. Nu, när någon som står mig så nära, förmodligen kommer att gå bort gör så ont. Det finns inget som kan hela det. Jag ser hur min mamma och min storebror mår. Jag vet att döden är en del av livet men det är något jag inte riktigt vill acceptera.
Jag har tappat tidsbegreppet lite men för någon helg sedan åkte vi och hälsade på henne(hon bor i Finland så tyvärr kan jag inte åka var och varannan dag). Rickard följde som tur var med. Min klippa. Jag var jättenervös inför mötet med henne. "Kommer hon känna igen mig?", "kommer hon minnas vad jag heter?", "kommer hon ens minnas vem jag är?". Hon mindes mig, jag drog en suck av lättnad när jag såg på henne att hon faktiskt mindes. Trots all medicinering och smärta kunde hon kommunicera någorlunda bra, man förstod några enstaka ord. Hon gav mig lite hopp när hon pratade om att komma hem. Att det fanns saker att göra när hon skulle komma hem.
Under den lördagen vi befann oss i Finland var som en dimma. Vi besökte henne några gånger under dagen då hon var tvungen att vila. Sista gången vi hälsade på henne hade hon fått smärtlindring och var inte direkt kontaktbar. Att se henne ligga på rygg och stirra upp i taket gjorde mig förkrossad. Jag ville inte gå därifrån. Jag ville stanna för alltid. Tanken av att hon inte skulle minnas att vi var på besök gjorde mig gråtfärdig. Jag vill att hon ska minnas att jag var där, att jag tog tag om hennes hand, att jag klappade henne på pannan och sa "hejdå mommo".
Mamma har åkt till Finland igen. Jag ville så gärna följa med men tyvärr sätter jobbet stopp för det. Det ser inte så ljust ut och att befinna sig i ett helt annat land gör mig vansinnig. Jag är helt maktlös och kan inte göra någonting. Jag är glad att mamma har sällskap i Finland. Och jag är glad över att vi har varandra. Dessa veckor har inte varit lätta och veckorna framöver kommer inte heller vara lätta. Men med sambo, bror, mamma och låtsaspappa klarar vi det här tillsammans. Det gäller att stötta varandra och att faktiskt låta alla gråta om det så behövs.
Det finns så mycket jag vill skriva, mycket som jag helst inte tar upp i bloggen. Några kanske undrar varför jag skriver så öppet om det. Jag bearbetar sorg, glädje och ilska genom att skriva. Skriva på dator eller papper, det spelar ingen roll. Nu har det ändå gått några veckor och jag känner att jag kan prata om det, vissa delar av historian i alla fall. Jag kommer förmodligen inte att skriva i bloggen på ett tag och jag hoppas ni har överseende med det.
För ca två veckor sedan blev min mormor allvarligt sjuk. Denna känsla av att inte riktigt förstå gör mig galen. Nu, när någon som står mig så nära, förmodligen kommer att gå bort gör så ont. Det finns inget som kan hela det. Jag ser hur min mamma och min storebror mår. Jag vet att döden är en del av livet men det är något jag inte riktigt vill acceptera.
Jag har tappat tidsbegreppet lite men för någon helg sedan åkte vi och hälsade på henne(hon bor i Finland så tyvärr kan jag inte åka var och varannan dag). Rickard följde som tur var med. Min klippa. Jag var jättenervös inför mötet med henne. "Kommer hon känna igen mig?", "kommer hon minnas vad jag heter?", "kommer hon ens minnas vem jag är?". Hon mindes mig, jag drog en suck av lättnad när jag såg på henne att hon faktiskt mindes. Trots all medicinering och smärta kunde hon kommunicera någorlunda bra, man förstod några enstaka ord. Hon gav mig lite hopp när hon pratade om att komma hem. Att det fanns saker att göra när hon skulle komma hem.
Under den lördagen vi befann oss i Finland var som en dimma. Vi besökte henne några gånger under dagen då hon var tvungen att vila. Sista gången vi hälsade på henne hade hon fått smärtlindring och var inte direkt kontaktbar. Att se henne ligga på rygg och stirra upp i taket gjorde mig förkrossad. Jag ville inte gå därifrån. Jag ville stanna för alltid. Tanken av att hon inte skulle minnas att vi var på besök gjorde mig gråtfärdig. Jag vill att hon ska minnas att jag var där, att jag tog tag om hennes hand, att jag klappade henne på pannan och sa "hejdå mommo".
Mamma har åkt till Finland igen. Jag ville så gärna följa med men tyvärr sätter jobbet stopp för det. Det ser inte så ljust ut och att befinna sig i ett helt annat land gör mig vansinnig. Jag är helt maktlös och kan inte göra någonting. Jag är glad att mamma har sällskap i Finland. Och jag är glad över att vi har varandra. Dessa veckor har inte varit lätta och veckorna framöver kommer inte heller vara lätta. Men med sambo, bror, mamma och låtsaspappa klarar vi det här tillsammans. Det gäller att stötta varandra och att faktiskt låta alla gråta om det så behövs.
Det finns så mycket jag vill skriva, mycket som jag helst inte tar upp i bloggen. Några kanske undrar varför jag skriver så öppet om det. Jag bearbetar sorg, glädje och ilska genom att skriva. Skriva på dator eller papper, det spelar ingen roll. Nu har det ändå gått några veckor och jag känner att jag kan prata om det, vissa delar av historian i alla fall. Jag kommer förmodligen inte att skriva i bloggen på ett tag och jag hoppas ni har överseende med det.
Spread your wings and fly
Härom dagen satt jag och funderade lite på min skolgång. Allt jag har fått vara med om. På gott och ont.
Min högstadietid var nog de jobbigaste åren men samtidigt hade jag så roligt. Jag hade vänner runt om i Stockholms län och mina riktigt nära vänner i Rönninge där jag då bodde. Jag kan minnas att jag inte riktigt visste vem jag var och vad jag ville, men vem gör det i högstadiet som en liten plutt? Men jag minns också att jag kände en enorm stress och ångest över princip allt. Det var hela tiden något som försegick i skallen på mig. Jag skulle alltid prestera bra, jag skulle alltid säga och göra rätt saker för att inte göra någon besviken. Minsta lilla snedsteg så sket sig allt. Jag var dock nog inte ensam om att känna så, men det hör inte till saken.
Det var så mycket annat som spelade roll. Jag ville ha frihet för att överleva, psykiskt. Men nu i efterhand förstår jag min mamma. Att det jag begärde i den åldern kanske inte riktigt var logiskt eller säkert för den delen heller. Men i stundens hetta var jag beroende av detta. Jag ville visa att man kunde lita på mig, att jag kunde sköta mig. För det kunde jag. Det blev lite av en motsatt effekt. Det någon sa åt mig att inte göra, det gjorde jag, och sedan tvärtom. Jag har gjort mina val här i livet och det finns ingenting jag ångrar. Allt jag har varit med om har format mig till den jag är i dag och det finns ingenting jag skäms för. Jag har valt att gå vidare och förbise allt jobbigt som finns kvar i mitt förflutna.
Saker och ting har förändrats genom alla dessa år. Relationer, mina tankesätt och mig som person. Jag är mycket starkare i dag än vad jag någonsin har varit. Jag låter inte folk trycka ned andra och framför allt inte mig själv. Jag är fortfarande väldigt blyg, eller jag skulle snarare kalla det försiktig. Jag låter inte vem som helst lära känna mitt riktiga jag. Det är dock något som fortfarande sitter kvar från förut.
Det gör ont i mig att se små flickor drabbas på samma sätt som jag har gjort. Leva med samma ångest och känslan av aldrig duga. Vuxna människor är fan en jävla pest ibland och att vi inte vet bättre, det är det som gör mig förbannad. Om jag kan, på något sätt finnas där för dem som behöver mig, så gör jag det. Vad det än krävs. För jag minns, att det var det jag behövde i den åldern.
Min högstadietid var nog de jobbigaste åren men samtidigt hade jag så roligt. Jag hade vänner runt om i Stockholms län och mina riktigt nära vänner i Rönninge där jag då bodde. Jag kan minnas att jag inte riktigt visste vem jag var och vad jag ville, men vem gör det i högstadiet som en liten plutt? Men jag minns också att jag kände en enorm stress och ångest över princip allt. Det var hela tiden något som försegick i skallen på mig. Jag skulle alltid prestera bra, jag skulle alltid säga och göra rätt saker för att inte göra någon besviken. Minsta lilla snedsteg så sket sig allt. Jag var dock nog inte ensam om att känna så, men det hör inte till saken.
Det var så mycket annat som spelade roll. Jag ville ha frihet för att överleva, psykiskt. Men nu i efterhand förstår jag min mamma. Att det jag begärde i den åldern kanske inte riktigt var logiskt eller säkert för den delen heller. Men i stundens hetta var jag beroende av detta. Jag ville visa att man kunde lita på mig, att jag kunde sköta mig. För det kunde jag. Det blev lite av en motsatt effekt. Det någon sa åt mig att inte göra, det gjorde jag, och sedan tvärtom. Jag har gjort mina val här i livet och det finns ingenting jag ångrar. Allt jag har varit med om har format mig till den jag är i dag och det finns ingenting jag skäms för. Jag har valt att gå vidare och förbise allt jobbigt som finns kvar i mitt förflutna.
Saker och ting har förändrats genom alla dessa år. Relationer, mina tankesätt och mig som person. Jag är mycket starkare i dag än vad jag någonsin har varit. Jag låter inte folk trycka ned andra och framför allt inte mig själv. Jag är fortfarande väldigt blyg, eller jag skulle snarare kalla det försiktig. Jag låter inte vem som helst lära känna mitt riktiga jag. Det är dock något som fortfarande sitter kvar från förut.
Det gör ont i mig att se små flickor drabbas på samma sätt som jag har gjort. Leva med samma ångest och känslan av aldrig duga. Vuxna människor är fan en jävla pest ibland och att vi inte vet bättre, det är det som gör mig förbannad. Om jag kan, på något sätt finnas där för dem som behöver mig, så gör jag det. Vad det än krävs. För jag minns, att det var det jag behövde i den åldern.
Katastrof!
Den där så kallade duschkabinen som ena killen skulle gå och kika efter om dem hade satt in(för att citera honom) var nog det äckligaste jag har varit med om. I går bestämde vi oss för att gå och se efter och kanske mot all förmodan duscha. Vi gick till nummer fem(vi bor på 17!) och gick sedan ner i källaren där lampan inte fungerade så vi lirkade oss fram till en skitig dörr där texten "pannrum & dusch" löd. Redan där kände jag hur jag mer och mer fick panik av att duscha i denna så kallade duschkabin(jag förklarar sen varför jag skriver "så kallade"). Väl innanför denna dörr möts vi av pannrummet. Det rummet påminde mig lite av när Rose och Jack i filmen Titanic springer igenom maskinrummen när de blir jagade. I alla fall.. Tättinpå ser vi dörren till duschen och vi öppnar och min haka nuddar genast golvet. Det var ett väldigt litet rum, helkaklat i en röd ful färg och i vitt. De fanns inget toalettpapper, golvet var smutsigt av gammal intorkad lera, det var en sådan stor hårtuss i avloppet att jag skulle kunna göra en mössa av det och duschdraperiet ska vi inte ens tala om!
Jag vägrade. Aldrig att jag sätter min bara fot på det äckliga golvet! Trodde jag. Jag satt och velade som fan när jag tillslut beslöt mig för att inte vara så mesig(?). Jag var tvungen att duscha så det var bara att bita i det förbannat sura äpplet. Jag stod på tå under hela tiden som jag befann mig i detta rum. Nu såhär i efterhand känns det sisådär i att ha duschat där och jag tänker faktiskt aldrig göra det igen. OM det verkligen är kris kanskekanske jag kan göra det. Annars åker jag till min mamma! Jag kan säga så utan att känna mig töntig då jag faktiskt har testat.
Jag vägrade. Aldrig att jag sätter min bara fot på det äckliga golvet! Trodde jag. Jag satt och velade som fan när jag tillslut beslöt mig för att inte vara så mesig(?). Jag var tvungen att duscha så det var bara att bita i det förbannat sura äpplet. Jag stod på tå under hela tiden som jag befann mig i detta rum. Nu såhär i efterhand känns det sisådär i att ha duschat där och jag tänker faktiskt aldrig göra det igen. OM det verkligen är kris kanskekanske jag kan göra det. Annars åker jag till min mamma! Jag kan säga så utan att känna mig töntig då jag faktiskt har testat.
Vuxen? Barn? Idiot?
En sak som jag förmodligen har skrivit om tidigare, som jag även kommer dra upp flera gånger då jag dagligen stöter på det. Ouppfostrade vuxna människor som inte vet hur de ska bete sig. Eller så kanske de vet bara att dem inte orkar bry sig och det är ännu värre enligt mig.
I morse när jag steg på tunnelbanan var det som vanligt mycket folk. Jag såg en ledig plats och gick dit för att sätta mig ned. Då det var en plats längst in var jag tvungen att ta mig förbi en kvinna och en man vars ben var betydligt längre än mina. Det resulterade i att det knappt fanns något utrymme för mig att komma emellan. Jag ställde mig och stirrade i hopp om att de skulle av ren artighet flytta på benen, men icke. Där brast det lite för mig, vuxna människor som inte kan visa lite hyfs. Jag valde att tränga mig på ändå varpå jag fick "om blickar kunde döda"-blicken av kvinnan samtidigt som hon suckade väldigt djupt. Jag hade stor lust att bara drämma till henne i skallen och fråga vadfan människan höll på med. PINSAMT!
För det första, hur har HON mage att sucka åt MIG när det är hon som ska flytta på sig? För det andra, en VUXEN människa ska inte bete sig sådär. Vi vet bättre. Dock kände jag att det ända jag ville göra åt det var att skratta. Jag orkar inte lägga energi på puckon som inte vet bättre.
Ibland kan jag känna mig mer vuxen i skallen än vad vissa andra personer som enligt papper är äldre än mig. Jag flyttar på mig om någon ska gå av/på, jag håller upp dörren om någon går bakom mig, jag ber om ursäkt om jag råkar trampa på någon eller smälla väskan i ryggen och jag putar inte på folk för att komma fram snabbare. Det handlar kanske inte alltid om ålder men ni förstår var jag vill komma?
Visa lite mer hyfs och vänlighet så lovar jag er att ni kommer bli bemötta på ett väldigt trevlig sätt som till och med kan göra dagen perfekt!
Nätmobbning
Något jag ofta stöter på när jag läser olika bloggar är nätmobbning. Folk kommenterar väldigt elaka saker så som att personen i fråga är ful, äcklig, en skam för Sverige etc. Vissa skriver riktigt råa saker, något som aldrig skulle falla mig in att ens tänka på. Att påpeka någons utseende är svagt, jävligt svagt. Anledningen till att man attackerar någons utseende är för att det är det enda som finns att påpeka, tror jag. Det är det enda man hittar att klanka ned på. För att personen i fråga är nästintill perfekt på andra vägar.
Jag har själv varit mobbad i ca fyra år. Från sexårs till årskurs tre. Dessa år var nog de jobbigaste åren i mitt liv, och då har mina föräldrar skillt sig vill jag bara tala om. Självklart var de åren också väldigt jobbiga men det hör inte till saken. Trots att dem åren var fruktansvärda och förstörde min självkänsla totalt så har jag blivit starkare. Jag tolererar inte mobbning. Ser jag något liknande säger ifrån eller gör något åt saken på ett annat sätt. Aldrig att jag står och tittar på.
Därför tycker jag att det är så fruktansvärt tragiskt att små snorungar sitter på internet och skriver så elaka och grova saker till folk de inte ens känner. Hur tror du denne person känner sig? En främmande person ber någon ta livet av sig. Hur i helevte har dennes föräldrar uppfostrat sin unge? Dessa personer är så svaga och har förmodligen väldig dålig självkänsla och för att må bra måste man trycka ned någon annan.
Inte okej, SKÄRPNING!
Jag har själv varit mobbad i ca fyra år. Från sexårs till årskurs tre. Dessa år var nog de jobbigaste åren i mitt liv, och då har mina föräldrar skillt sig vill jag bara tala om. Självklart var de åren också väldigt jobbiga men det hör inte till saken. Trots att dem åren var fruktansvärda och förstörde min självkänsla totalt så har jag blivit starkare. Jag tolererar inte mobbning. Ser jag något liknande säger ifrån eller gör något åt saken på ett annat sätt. Aldrig att jag står och tittar på.
Därför tycker jag att det är så fruktansvärt tragiskt att små snorungar sitter på internet och skriver så elaka och grova saker till folk de inte ens känner. Hur tror du denne person känner sig? En främmande person ber någon ta livet av sig. Hur i helevte har dennes föräldrar uppfostrat sin unge? Dessa personer är så svaga och har förmodligen väldig dålig självkänsla och för att må bra måste man trycka ned någon annan.
Inte okej, SKÄRPNING!
Förflutet
Jag har fortfarande mina sämre dagar men jag låter det inte gå ut över andra. Och jag har definitivt lärt mig att hantera min ilska och sorg som jag har burit under många år, och som jag forfarande bär på. Men jag har lärt mig att blicka vidare och inte låta det förstöra för mig eller min omgivning. Jag anser att jag fortfarande är väldigt "skör". Jag dras väldigt lätt med negativa personer eftersom att det fortfarande är väldigt färskt. Nu när jag har insett hur patetiskt det är står jag inte ut med folk som jämt och ständigt är negativa. Folk som går runt och klagar, de som får ett helt ynkapynka-problem att låta som om jorden skulle gå under. Men get real, folk blir våldtagna, trafficking existerar, vissa barn får ingen tillgång till utbildning och du sitter och klagar över något som en fis i rymden. För ja, det finns värre problem än att du kanske har bråkat med din granne eller att du har tagit sönder dina favoritjeans.
Jag sitter och inte och påstår att man inte får känna att något är jobbigt. Men du måste förstå skillnaden. Du lever inte i en kris. Du tar mat för given, du kan duscha varje dag(om du så vill), du har en varm säng att krypa ned i och framför allt, du har kläder. Jag är jävligt nöjd över mitt liv. Jag har pojkvän, lägenhet, hund, bil, jobb och en underbar familj. Framför allt hade jag råd med en någorlunda dyr soffa i helgen och fasen vad jag är nöjd över mitt liv! Jag skulle aldrig byta det mot något annat på denna jord.
Mer positivitet till folket!
En sådan där dag
Ibland har man vissa dagar då allt bara känns skit. Då man egentligen vill ligga kvar i sängen när alarmet ringer istället för att behöva åka 1 timma och 15 min till jobbet, då man hellre vill ligga och mysa med någon man håller kärt. Då man hellre vill äta en stor frukost i lugn och ro istället för att springa till bussen med en kaffe i handen och invänta lunchen.
Men i dag är det ingen sån dag. Jag hade gärna dock legat kvar med R i sängen och kramats. Men det tog inte emot att gå upp tjugo över fem, det tog inte emot att småstressa för att hinna med bussen(jag är van, haha) och det tog framför allt inte emot att behöva gå till jobbet. Trots att vi bara är två personer(mig inkluderad) i gruppen vilket resulterar i stress så känns det jäkligt bra. Vi jobbar på väldigt bra. Vi behöver inte påminna och be varandra om något för vi vet vad som ska göras hur, när och var. Vi tar ansvar och gör det som ska göras. Kan ni tänka er att två personer gör ett jobb som fem personer egentligen gör? Då är receptionen med räknad.
Det mesta känns väldigt bra just nu. Saker händer i mitt liv och det behövs. Jag tröttnar lätt om det är samma visa varje dag. Renoveringen av lägenheten är på G och vi har slängt massvis med saker som inte behövs. Och mer ska slängas! Jag ska göra om i garderoberna och köpa nya möbler. Köpa ny inredning och göra fint. Göra det personligt, göra det till oss. För det är just så det är, oss. Det är vi två nu. Våran lägenhet. Den kommer bli så fin!
Men i dag är det ingen sån dag. Jag hade gärna dock legat kvar med R i sängen och kramats. Men det tog inte emot att gå upp tjugo över fem, det tog inte emot att småstressa för att hinna med bussen(jag är van, haha) och det tog framför allt inte emot att behöva gå till jobbet. Trots att vi bara är två personer(mig inkluderad) i gruppen vilket resulterar i stress så känns det jäkligt bra. Vi jobbar på väldigt bra. Vi behöver inte påminna och be varandra om något för vi vet vad som ska göras hur, när och var. Vi tar ansvar och gör det som ska göras. Kan ni tänka er att två personer gör ett jobb som fem personer egentligen gör? Då är receptionen med räknad.
Det mesta känns väldigt bra just nu. Saker händer i mitt liv och det behövs. Jag tröttnar lätt om det är samma visa varje dag. Renoveringen av lägenheten är på G och vi har slängt massvis med saker som inte behövs. Och mer ska slängas! Jag ska göra om i garderoberna och köpa nya möbler. Köpa ny inredning och göra fint. Göra det personligt, göra det till oss. För det är just så det är, oss. Det är vi två nu. Våran lägenhet. Den kommer bli så fin!
Vad tror du egentligen?
Folk som förväntar sig att man ska leva som singel trots att man har ett förhållande sedan många år tillbaka förstår jag mig inte riktigt på. Är man två och lever tillsammans så skapar man rutiner tillsammans. Man lever för i helvete i samma hus. Ingen har någonsin behövt fråga mig om lov om någonting. Aldrig. Vill man göra något på egen hand berättar man det självklart för sin partner. I mån av respekt! Det är inte något jag måste godkänna som du får det att låta. Jag är ingen och kommer aldrig vara någon som bossar över andra på det sättet. Du snackar bara en massa goja och det du säger visar bara att du inte känner oss.
Ni får ursäkta om inlägget är jäkligt surrigt och osammanhängade, men är jävligt less på folk som beklagar sig över att folk snackar skit och sedan gör exakt det samma. Närfan ska folk växa upp? Hycklare.
Ni får ursäkta om inlägget är jäkligt surrigt och osammanhängade, men är jävligt less på folk som beklagar sig över att folk snackar skit och sedan gör exakt det samma. Närfan ska folk växa upp? Hycklare.
Djupt
Ibland är det lättare sagt än gjort att inte tänka på det. Att inte tänka på det som en gång i tiden gjorde mig så ont. Jag har gått vidare och jag har accepterat, men hur lätt är det egentligen att glömma och leva på som om ingenting hade hänt? Hur lätt är det att glömma något som har pågått under större delen av min uppväxt? Om du bara visste.. Om du bara visste hur mycket jag har att säga, att berätta och förklara. Så många frågor. Men hur är det egentligen att försöka prata med en vägg? Det är som att försöka tala med en döv och därmed kräva en förklaring. Det går bara inte.
Känner du ingenting? Saknad? Ångest? Sorg? Ingenting? Jag börjar tro att du egentligen inte ens bryr dig. Det är som att försöka kräva svar av en fucking vägg.
Känner du ingenting? Saknad? Ångest? Sorg? Ingenting? Jag börjar tro att du egentligen inte ens bryr dig. Det är som att försöka kräva svar av en fucking vägg.
Hur står ni ut att vara arga hela tiden?
Varje dag läser jag insändarna i Metro. Jag tycker det är ganska intressant samt roligt att läsa om vad folk stör sig på. Väldigt ofta läser jag om äldre människor som klagar över hur vi unga beter oss rent allmänt. De påstår att vi är ouppfostrade som exempelvis kanske inte reser oss upp på bussen för någon äldre som behöver sitta. Då vill jag bara tala om en sak ur mitt perspektiv. Jag tror inte att det har med åldern att göra. Varje dag stöter jag på gamla som unga som beter sig jävligt dåligt. Bara i går var det en kille i ca 15-16års åldern som satt på en tvåsitsplats. Han satt ytterst och bredvid sig hade han en stor kartong. Som vanligt var det fullt på tåget så att folk nästan flåsade varandra i nacken. Fram till honom kom det en kvinna som uttryckte sig med det mest dryga tonfallet jag hört på länge, hon såg inte så glad ut heller. Hon sa något i stil med "kan jag få sätta mig där, eller?!", samtidigt som hon höjer på ena ögonbrynet och ser ut att kunna mörda honom med blicken. Trots detta kunde lillkillen vara trevlig mot denna vuxna kvinna. Hade jag suttit i samma sits som honom hade jag låtsas som ingenting eller kontrat med ett ännu högre ögonbryn.
Ni äldre är fanemig inte bättre än oss unga. Sluta tro att ni föddes under en bättre tid. Bemöter ni oss med repsekt så får ni samma sak tillbaka. Så enkelt är det.
Familjeliv ♥
Nu slutar jag exakt om 33 minuter och det känns jäkligt skönt. Efter jobbet ska jag möta upp älskade mamma och storebror. Vi ska leta efter en present till Rickard samt äta middag. Jag tycker det ska bli väldigt skönt att få spendera lite tid med två personer som betyder mest i mitt liv. Ibland saknar jag att bo hemma. Jag saknar när jag var liten när jag bodde med mamma, storebror, låtsaspappa och två låtsassyskon. Vi var som en enda stor familj.
Visst, jag har min lilla familj nu också, på sätt och vis(Jackie är som ett barn, haha). Men ibland saknar jag att bli väckt av mamma på morgonen. En klapp på kinden och ett "god morgon min pingla", att bli kliad på ryggen tills jag somnar, att få frukost på sängen helt oförväntat och inte tala om alla trevliga middagar vi brukade ha.
Jag känner mig väldigt sentimental i dag. Satt precis och tänkte på alla minnen jag har lyckats skapa genom alla år. Sedan kom jag på varför jag är sentimental. Det är förmodligen PMS! Lyckat! Haha. Dock finns det flera anledningar men det beror mestadels på pms:en.
Visst, jag har min lilla familj nu också, på sätt och vis(Jackie är som ett barn, haha). Men ibland saknar jag att bli väckt av mamma på morgonen. En klapp på kinden och ett "god morgon min pingla", att bli kliad på ryggen tills jag somnar, att få frukost på sängen helt oförväntat och inte tala om alla trevliga middagar vi brukade ha.
Jag känner mig väldigt sentimental i dag. Satt precis och tänkte på alla minnen jag har lyckats skapa genom alla år. Sedan kom jag på varför jag är sentimental. Det är förmodligen PMS! Lyckat! Haha. Dock finns det flera anledningar men det beror mestadels på pms:en.
Blame it on the human
Jag är så trött på människor som bara är otrevliga och beter sig som skit. Vuxna människor dessutom. Vuxna människor som förväntas vara trevliga eller i alla fall mogna. Varje dag när jag antingen ska till jobbet eller hem stöter jag alltid på någon ilsken jävel som beter sig jävligt illa. Jag har tröttnat så jävla mycket på hur människor beter sig mot varandra. Är det så förbannat svårt att slänga fram ett litet leénde och vara trevlig? Fine, du är trött efter jobbet och vill bara hem men det är ingen ursäkt för att vara fittig(ursäkta uttrycket men är jäkligt less).
Jag får armbågar i ansiktet, folk slänger väskor på en, jag blir knuffad på och flyger in i annan vilket resulterar i ilska hos den människan jag nuddade och så får sedan jag skit för det. Människor verkar tro att det är okej att bete sig hur som helst. Jag är bara jävligt trött på mänskligheten just nu, det är ju så att man skäms.
Folk verkar ta för givet att alla ska flytta på sig så fort dem kommer fram. Att alla ska behaga just den personen. I helvete heller.
Jag får armbågar i ansiktet, folk slänger väskor på en, jag blir knuffad på och flyger in i annan vilket resulterar i ilska hos den människan jag nuddade och så får sedan jag skit för det. Människor verkar tro att det är okej att bete sig hur som helst. Jag är bara jävligt trött på mänskligheten just nu, det är ju så att man skäms.
Folk verkar ta för givet att alla ska flytta på sig så fort dem kommer fram. Att alla ska behaga just den personen. I helvete heller.
Deep thoughts
Innan jag börjar på detta inlägg måste jag bara tala om att jag är i stort sett väldigt nöjd över mitt liv. Jag har en underbar sambo som jag ser en framtid med, jag har världens finaste hund som jag älskar över allt annat, jag har ett sjukt bra jobb som jag stortrivs med, jag vet vilka mina riktiga vänner är och jag älskar er och sist men inte minst, min familj! Ovärdeligt.
Men det är något som saknas. Jag känner mig jävligt rastlös när det gäller mitt liv. Jag vill hitta något jag kan fixa och trixa med, jag behöver en förändring. När jag var liten och bodde hemma brukade jag alltid möblera om mitt rum när jag hade tröttnat på hur allt såg ut, när jag behövde lite variation. Jag kunde börja möblera om mitt i natten för att jag var så uttråkad. Jag är en människa som jämt och ständigt måste vara på språng annars blir jag rastlös och jag börjar klättra på väggarna och riva och slita. Jag vill hitta något jag kan göra på fritiden. Finns det tid över? Tveksamt. Det är det som gör mig så frustrerad. Jag har funderat länge på att skaffa gymkort i Tälje, men istället prioreterade jag andra saker som för den stunden var viktigare. Och att träna hemma gör mig ännu mer rastlös trots att jag rör på mig.
Jag känner för att göra något drastiskt. Typ färga håret i någon konstig färg eller tatuera mig i pannan. Skämt åsido. Men ni förstår? Jag behöver en rejäl förändring eller något litet projekt att sysselsätta mig med. Jag är jäkligt glad över att jag har ett jobb om dagarna. Hade jag bara suttit hemma och blivit fet hade jag gått in i väggen. Jag undrar verkligen hur det kommer gå under min 3veckors semster. Helt ensam. I lägenheten.
Jag är även väldigt glad att jag har lite saker som ska hittas på framöver. Den 1a juli åker jag, älskling, hans pappa + familj och släkt iväg på kryssning. Vi ska fira hans farmor som fyller år. Det kommer bli väldigt trevligt. Det är skönt att komma iväg även fast vi bara åker på en 24timmars-kryssning. Och det bästa av allt, den 6e juli åker jag och mamma till London! Vi sover där tre nätter vilket ger oss två dagar att turista oss samt shoppa järnet! Jag är sjukt taggad och längtar som aldrig förr. Jag älskar London, staden är underbar. Dessutom ska vi träffa min moster som jag inte har träffat på flera år. Även det ska bli grymt. Hon kan alla bra shoppingställen och turistställen då hon har bott där många många år. Åh, jag längtar ihjäl mig!
Och sedan får vi inte glömma vårat lilla projekt i lägenheten. Det ska målas, tapetseras, slipas, spacklas och ja, köpas nya möbler. Det tänkte vi dock börja med efter Rickards födelsedag. Vi måste nämligen flytta ut sängen till vardagsrummet då vi tänkte börja med sovrummet. Det kommer bli sjukt bra, tror jag.
Men det är något som saknas. Jag känner mig jävligt rastlös när det gäller mitt liv. Jag vill hitta något jag kan fixa och trixa med, jag behöver en förändring. När jag var liten och bodde hemma brukade jag alltid möblera om mitt rum när jag hade tröttnat på hur allt såg ut, när jag behövde lite variation. Jag kunde börja möblera om mitt i natten för att jag var så uttråkad. Jag är en människa som jämt och ständigt måste vara på språng annars blir jag rastlös och jag börjar klättra på väggarna och riva och slita. Jag vill hitta något jag kan göra på fritiden. Finns det tid över? Tveksamt. Det är det som gör mig så frustrerad. Jag har funderat länge på att skaffa gymkort i Tälje, men istället prioreterade jag andra saker som för den stunden var viktigare. Och att träna hemma gör mig ännu mer rastlös trots att jag rör på mig.
Jag känner för att göra något drastiskt. Typ färga håret i någon konstig färg eller tatuera mig i pannan. Skämt åsido. Men ni förstår? Jag behöver en rejäl förändring eller något litet projekt att sysselsätta mig med. Jag är jäkligt glad över att jag har ett jobb om dagarna. Hade jag bara suttit hemma och blivit fet hade jag gått in i väggen. Jag undrar verkligen hur det kommer gå under min 3veckors semster. Helt ensam. I lägenheten.
Jag är även väldigt glad att jag har lite saker som ska hittas på framöver. Den 1a juli åker jag, älskling, hans pappa + familj och släkt iväg på kryssning. Vi ska fira hans farmor som fyller år. Det kommer bli väldigt trevligt. Det är skönt att komma iväg även fast vi bara åker på en 24timmars-kryssning. Och det bästa av allt, den 6e juli åker jag och mamma till London! Vi sover där tre nätter vilket ger oss två dagar att turista oss samt shoppa järnet! Jag är sjukt taggad och längtar som aldrig förr. Jag älskar London, staden är underbar. Dessutom ska vi träffa min moster som jag inte har träffat på flera år. Även det ska bli grymt. Hon kan alla bra shoppingställen och turistställen då hon har bott där många många år. Åh, jag längtar ihjäl mig!
Och sedan får vi inte glömma vårat lilla projekt i lägenheten. Det ska målas, tapetseras, slipas, spacklas och ja, köpas nya möbler. Det tänkte vi dock börja med efter Rickards födelsedag. Vi måste nämligen flytta ut sängen till vardagsrummet då vi tänkte börja med sovrummet. Det kommer bli sjukt bra, tror jag.
Och så var det måndag igen
Jag vet att jag har varit väldigt inaktiv i bloggen på senaste tiden. Jag har varken haft lusten och orken. Tid har det funnits gott om. Jag har bara varit väldigt nollställd de senaste dagarna. Allt har bara gått på automatik.
Måndagen känns redan tung. Det beror inte på det dåliga vädret och det beror inte på att det är just måndag. I dag skulle jag bara vilja ligga i sängen under täcket hela dagen och bara glo upp i taket. I dag är det en sån dag. En sån dag jag inte orkar hantera just nu. Jag orkar inte vara social eller trevlig. Det känns bara fånigt att låtsas. Och innan någon börjar tänka "fyfan vad negativ hon är hela tiden", för jag vet att det finns såna jon som tänker så, som dessutom förmodligen läser min blogg. Vet ni vad? Jag skriver exakt vad jag vill, för vet ni vad, det är min blogg om ni kanske mot all förmodan har missat det. Passar det inte, kan ni klicka bort er på 1 sekund. Alla har sina dåliga dagar. Face it.
Måndagen känns redan tung. Det beror inte på det dåliga vädret och det beror inte på att det är just måndag. I dag skulle jag bara vilja ligga i sängen under täcket hela dagen och bara glo upp i taket. I dag är det en sån dag. En sån dag jag inte orkar hantera just nu. Jag orkar inte vara social eller trevlig. Det känns bara fånigt att låtsas. Och innan någon börjar tänka "fyfan vad negativ hon är hela tiden", för jag vet att det finns såna jon som tänker så, som dessutom förmodligen läser min blogg. Vet ni vad? Jag skriver exakt vad jag vill, för vet ni vad, det är min blogg om ni kanske mot all förmodan har missat det. Passar det inte, kan ni klicka bort er på 1 sekund. Alla har sina dåliga dagar. Face it.
Djupt
Jag står och trampar på samma ställe. Finner ingen ro. Mina blodådrar i tinningarna är nästinpå explosiva. Jag skakar av ånger, jag skakar av sorg. Jag har aldrig känt sådan här smärta förut. "Den där jävla muren", tänker jag. Förbannade jävla mur till att ställa till problem.
Jag finner inga ord. Inte ens förlåt. Jag är ett jävla nervvrak.
Jag finner inga ord. Inte ens förlåt. Jag är ett jävla nervvrak.
