Iphonenörd
Jag måste berätta en glad nyhet. Eller nyhet och nyhet, men glad är jag i alla fall. Jag har äntligen fått min Iphone. Som jag har längtat! Och jag älskar den, haha. Låter kanske väldigt nördigt men jag är lite av en prylnörd trots allt. Jag är konstigt fascinerad över hur den är uppbyggd och det finns miljontals appar att ladda ned. Några mer välbehövda än andra. Snacka om att jag hade fullt upp när jag kom hem från jobbet i går, haha. Jag är grymt nöjd över mitt köp i alla fall. Och en vit iphone blev det ;) Nu sitter jag bara och väntar på mina skal som jag har beställt från internet. Självklart är en av dem gjorda i rosa silikon. Det kommer bli nice!
Tack!
Jag vet att det senaste inlägget inte var en av de inlägg man smäller upp ett leende på läpparna av. Men även jag måste få utlopp för mina känslor och tankar. Det var dock en sak jag glömde. Jag glömde bort alla dem som verkligen tycker om mig och bryr sig om mig. Jag tenderar till att glömma det positiva när jag är så insmetad i något mindre bra. Men jag vill verkligen tacka alla som visar att de bryr sig. Jag uppskattar det jättemycket och jag blir väldigt rörd. Det får mig att förtränga det negativa och leva i nuet. Tack!
I dag fick jag och älskling besök av mamma, storebror, Mats och Anton. De hade köpte med sig lite fika och även lördagsgodis till hundarna. Mycket snällt :) När vi satt och fikade kände jag att jag verkligen saknar min mamma och hela familjen i Rönninge. Ibland känns det jobbigt att bo "ända" i Södertälje. Det är inte så att jag bara kan åka över en snabbis på kvällen eller liknande. Men även jag måste bli vuxen, tyvärr. Det finns både för-och nackdelar med det.
Lite bilder från långpromenaden i dag:
I dag fick jag och älskling besök av mamma, storebror, Mats och Anton. De hade köpte med sig lite fika och även lördagsgodis till hundarna. Mycket snällt :) När vi satt och fikade kände jag att jag verkligen saknar min mamma och hela familjen i Rönninge. Ibland känns det jobbigt att bo "ända" i Södertälje. Det är inte så att jag bara kan åka över en snabbis på kvällen eller liknande. Men även jag måste bli vuxen, tyvärr. Det finns både för-och nackdelar med det.
Lite bilder från långpromenaden i dag:
Vad hände?
Jag vet att man inte ska vara för personlig i sin blogg eller skriva om för privata saker. Men jag måste verkligen skriva av mig. Det är det bästa sättet för mig att bli kvitt med min ilska och mina känslor.
Jag vet inte hur jag ska börja. Så många gånger som jag har försökt få dig att förstå att jag behöver dig i mitt liv. Tycker du att du tar på dig tillräckligt med ansvar? Eller engagerar tillräckligt mycket? Jag vet inte hur du tänker, du ger dig inte ens tid att prata med mig. Du gav mig ett liv på denna jord, och sedan var jag som bortglömd när du kände att du inte hade tid längre?
Du fortsätter upprepade gånger att ignorera mig. Ett litet samtal någon gång ibland skulle göra så mycket. Men inte ens det har du varken ork eller tid med.
Jag minns många gånger när jag var yngre och bad om att bli hämtat i Tumba eller någonstans där i närheten. Alltid blev det ett "nej, jag orkar inte". Och det var inte ofta jag bad om skjuts från dig. Men en kall vinterkväll, då bussen aldrig kom mötte jag en kille som gav mig dåliga vibbar. Han började prata med mig och försökte komma i kontakt med mig. Jag valde att gå till Tumba station då. Han följde efter. Exakt som jag trodde. Det slutade med att han jagade mig och då ringde jag i ren panik till dig i hopp om hjälp. Då kunde du minsann lyfta på arslet och hämta mig. Ska det nästan behöva hända mig något för att du ska orka bry dig?
Jag finner inga ord längre över min besvikelse. Jag försöker intala mig själv hela tiden att försöka sluta bry mig. Att försöka gå vidare. Men hur kan någon lämna något som man har blodsband med? För mig är det i princip omöjligt. Jag kan inte påstå att jag älskar dig. Men jag hatar inte dig heller. För min del är det en slags hatkärlek. Jag har aldrig sett orden "jag älskar dig" bildas ur din mun. Menat till mig. Aldrig!
Jag har så många frågor till dig, som jag aldrig har fått svar på. Och som jag förmodligen aldrig kommer få svar på. Jag är vuxen nu, bor i en lägenhet med min underbara pojkvän. Men även jag behöver få känna mig liten ibland. Jag vet att du aldrig kommer att förändras. Du kommer alltid att vara som du alltid har varit. That's it! Jag vet att jag inte mår bra av att gå runt och tänka på relationen mellan oss. Så därför ska jag försöka avsluta detta kapitel i mitt liv. Jag har lovat mig själv att inte gå runt och grubbla över detta och det ska jag försöka hålla. Inte bara för min egen skull. Även för Rickard och min mammas skull. Jag vet att de inte gillar när jag är ledsen.
Tack för mig..
Jag vet inte hur jag ska börja. Så många gånger som jag har försökt få dig att förstå att jag behöver dig i mitt liv. Tycker du att du tar på dig tillräckligt med ansvar? Eller engagerar tillräckligt mycket? Jag vet inte hur du tänker, du ger dig inte ens tid att prata med mig. Du gav mig ett liv på denna jord, och sedan var jag som bortglömd när du kände att du inte hade tid längre?
Du fortsätter upprepade gånger att ignorera mig. Ett litet samtal någon gång ibland skulle göra så mycket. Men inte ens det har du varken ork eller tid med.
Jag minns många gånger när jag var yngre och bad om att bli hämtat i Tumba eller någonstans där i närheten. Alltid blev det ett "nej, jag orkar inte". Och det var inte ofta jag bad om skjuts från dig. Men en kall vinterkväll, då bussen aldrig kom mötte jag en kille som gav mig dåliga vibbar. Han började prata med mig och försökte komma i kontakt med mig. Jag valde att gå till Tumba station då. Han följde efter. Exakt som jag trodde. Det slutade med att han jagade mig och då ringde jag i ren panik till dig i hopp om hjälp. Då kunde du minsann lyfta på arslet och hämta mig. Ska det nästan behöva hända mig något för att du ska orka bry dig?
Jag finner inga ord längre över min besvikelse. Jag försöker intala mig själv hela tiden att försöka sluta bry mig. Att försöka gå vidare. Men hur kan någon lämna något som man har blodsband med? För mig är det i princip omöjligt. Jag kan inte påstå att jag älskar dig. Men jag hatar inte dig heller. För min del är det en slags hatkärlek. Jag har aldrig sett orden "jag älskar dig" bildas ur din mun. Menat till mig. Aldrig!
Jag har så många frågor till dig, som jag aldrig har fått svar på. Och som jag förmodligen aldrig kommer få svar på. Jag är vuxen nu, bor i en lägenhet med min underbara pojkvän. Men även jag behöver få känna mig liten ibland. Jag vet att du aldrig kommer att förändras. Du kommer alltid att vara som du alltid har varit. That's it! Jag vet att jag inte mår bra av att gå runt och tänka på relationen mellan oss. Så därför ska jag försöka avsluta detta kapitel i mitt liv. Jag har lovat mig själv att inte gå runt och grubbla över detta och det ska jag försöka hålla. Inte bara för min egen skull. Även för Rickard och min mammas skull. Jag vet att de inte gillar när jag är ledsen.
Tack för mig..
Som ett barn på julafton
Tänkte bjuda på några bilder som har tagits de senaste dagarna. Den sista bilden togs när jag stod och väntade på bussen på morgonen. Lagom kallt och mörkt. Ja, jag ogillar hösten och vintern. Jag är en sommartyp trots att min mamma valde att föda mig på hösten, haha!
På tal om något väldigt roligt och helt annat. Jag har beställt hem en Iphone. Nice va? Jag väntar längtansfullt efter den kan jag tala om ;)
Jobbnarkoman?
I dag är det redan torsdag vilket innebär att det snart är helg. Under veckan har det gått alldeles utmärkt på jobbet, rätt mycket att göra. Men jag gillar't! Jag sitter hellre och gör mycket om dagarna än att sega med några få uppgifter. Jag älskar när det är mycket att göra och när jag kan ta på mig flera uppgifter och dessutom fullborda dem.
På tal om jobbet.. Jag trivs något så enormt mycket och jag älskar mina arbetskamrater. Alla är hur underbara som helst och det är inte stelt på något sätt. Jag älskar alla utmaningar som man varje dag får gå igenom. Allt från reklamationer till uppdrag i receptionen. Jag älskar mitt jobb! Tror inte att jag någonsin skulle känna såhär. Innan jag började jobba där trodde jag att var väldigt strikt och snoffsigt företag. Men ack så fel jag hade. De flesta som jobbar där hälsar, skojar, kan bjuda på sig själva osv. Kan jag göra något annat än att tacka den person som hjälpte mig med detta? Jag skulle inte tro det, va!
Såhär såg jag ut i dag. Extra finklädd då vi skulle fotas för vårat intranet som vi använder oss av på Tre.
Natti ♥
På tal om jobbet.. Jag trivs något så enormt mycket och jag älskar mina arbetskamrater. Alla är hur underbara som helst och det är inte stelt på något sätt. Jag älskar alla utmaningar som man varje dag får gå igenom. Allt från reklamationer till uppdrag i receptionen. Jag älskar mitt jobb! Tror inte att jag någonsin skulle känna såhär. Innan jag började jobba där trodde jag att var väldigt strikt och snoffsigt företag. Men ack så fel jag hade. De flesta som jobbar där hälsar, skojar, kan bjuda på sig själva osv. Kan jag göra något annat än att tacka den person som hjälpte mig med detta? Jag skulle inte tro det, va!
Såhär såg jag ut i dag. Extra finklädd då vi skulle fotas för vårat intranet som vi använder oss av på Tre.
Natti ♥
Piplisa
Jag kollade precis klart på Vampyrer Suger. Jag kände mig inte så sugen på att ensam kolla på film, men jag gjorde det bästa av situationen. Tände massvis med ljus och fixade lite glass. Det blev hur mysigt som helst! Men en sak tänkte jag berätta för er. En ganska rolig sak. Jag grät till en scen i Vampyrer suger. Hur lyckas man med det? Det är en komedi och enligt mig var den jävligt rolig. Jag tenderar till att bli lite för sentimental ibland, eller vad säger ni? Haha.
Nej, nu är det dags för mig att krypa tills kojs. Det är en ny dag i morgon och tvättid för min del. Yey! God natt på er.
Nej, nu är det dags för mig att krypa tills kojs. Det är en ny dag i morgon och tvättid för min del. Yey! God natt på er.
Bye bye beautiful
På senaste tiden har jag varit väldigt dålig på att uppdatera. Från tisdagen till lördag var jag helt utan dator. Dessutom var jag sjuk halva måndagen ända till torsdag kväll. Sen fick jag nog! Jag orkade verkligen inte vara hemma längre trots att jag fortfarande var sjuk. Det fanns ingenting att göra och det kröp i hela kroppen på mig. Hade dock ingen feber så jag tänkte att jag lika gärna kunde försöka gå till jobbet.
I morse åkte Rickard iväg till Motala igen. Det känns sådär. Vi har verkligen haft en mysig helg tillsammans och jag känner att jag uppskattar hans sällskap mer nu när vi varit fyra dagar ifrån varandra. Älskling var tvungen att gå upp klockan fyra och jag led verkligen med honom när hans alarm ringde. När han pussade mig hej då tänkte jag inte alls på att han skulle åka iväg några dagar. Så jag tänkte inte så mycket på att väcka mig själv och pussa på honom extra mycket. Det känns lite trist nu faktiskt. Jag hade gärna hållit om honom extra mycket för att känna hans underbara doft. Nu låter det som om han skulle åkt iväg för att vara borta ett halvår eller längre. Men riktigt så jobbigt är det inte. Tur nog! :)
Självömkan
Det kanske låter fånigt men efter bara en natt utan Rickard saknar jag honom något enormt. Jackie också för den delen! Jag kan nästan känna mig ledsen över att inte ha honom nära, kunna känna hans lukt, inte kunna hålla om honom. Jag är inte alls van att vara ensam så här länge. Och ja, det är länge för mig. Jag vet att det här är bra för mig och dessutom för oss två. Det är bra träning. För oss båda. Även för mig själv. Jag tycker inte det är bra att vara så pass beroende av någon som jag upptäckt att jag är. Jag trodde inte att det var såhär det låg till, men ack så fel jag hade. Jag har alltid sagt "jag är inte beroende av någon, jag klarar mig själv". Nu märker jag dock hur fel jag hade.
Grädden på moset är att jag är sjuk. Jag vill bli ompysslad, jag vill bli pussad på. Nu finns det ingen i min närhet på den nivån Rickard ligger på. Självklart skulle jag kunna åka till mamma och bli lite som ett barn igen. Det behöver jag ibland.
Själva grejen är att det har kommer pågå i en månad. I en j*vla månad. Jag kommer gå under jorden. Nej, nu överdramatiserar jag, haha. Men ni förstår vad jag menar? Jag är alldeles för sällskapssjuk. Och inte kan jag gå till jobbet heller. Mår alldeles för dåligt för att kunna prestera bra. Dessutom skulle det inte förvåna mig om jag skulle lyckas smitta alla bara genom att kolla på dem.
Jag hoppas innerligt att jag är frisk till på torsdag. Då ska vi i backoffice ha afterwork. Jag verkligen vill följa med! Åh, jag tycker faktiskt synd om mig själv, haha.
Jag tänker tillbaka på när Rickard jobbade i Norge förut. Han var hemma två veckor och åkte sedan iväg två veckor, och sådär höll det på. Ibland kunde han vara borta tre veckor, en månad, en vecka. Det berodde lite på. Det jag dock inte förstår är hur jag orkade. Jag längtade ihjäl mig efter människan. Nästan så att jag började klättra på väggarna. Vi försökte prata några gånger om dagen på telefon samt smsade. Vi höll även kontakt via facebook och msn. Och det får mig faktiskt tro att jag kommer överleva denna månad, eller hur? Jag vet att han och jag klarar allt. Det har han bevisat, även jag. Vi har gått igenom mycket och har alltid klarat oss igenom det.
Det jag nog ville berätta med detta inlägg utan att själv förstå det, var nog att jag älskar den underbara människan så otroligt mycket. Det finns inget som kan skilja oss åt. Vi två blir ett.
Grädden på moset är att jag är sjuk. Jag vill bli ompysslad, jag vill bli pussad på. Nu finns det ingen i min närhet på den nivån Rickard ligger på. Självklart skulle jag kunna åka till mamma och bli lite som ett barn igen. Det behöver jag ibland.
Själva grejen är att det har kommer pågå i en månad. I en j*vla månad. Jag kommer gå under jorden. Nej, nu överdramatiserar jag, haha. Men ni förstår vad jag menar? Jag är alldeles för sällskapssjuk. Och inte kan jag gå till jobbet heller. Mår alldeles för dåligt för att kunna prestera bra. Dessutom skulle det inte förvåna mig om jag skulle lyckas smitta alla bara genom att kolla på dem.
Jag hoppas innerligt att jag är frisk till på torsdag. Då ska vi i backoffice ha afterwork. Jag verkligen vill följa med! Åh, jag tycker faktiskt synd om mig själv, haha.
Jag tänker tillbaka på när Rickard jobbade i Norge förut. Han var hemma två veckor och åkte sedan iväg två veckor, och sådär höll det på. Ibland kunde han vara borta tre veckor, en månad, en vecka. Det berodde lite på. Det jag dock inte förstår är hur jag orkade. Jag längtade ihjäl mig efter människan. Nästan så att jag började klättra på väggarna. Vi försökte prata några gånger om dagen på telefon samt smsade. Vi höll även kontakt via facebook och msn. Och det får mig faktiskt tro att jag kommer överleva denna månad, eller hur? Jag vet att han och jag klarar allt. Det har han bevisat, även jag. Vi har gått igenom mycket och har alltid klarat oss igenom det.
Det jag nog ville berätta med detta inlägg utan att själv förstå det, var nog att jag älskar den underbara människan så otroligt mycket. Det finns inget som kan skilja oss åt. Vi två blir ett.
Ensam hemma
Måndagen började med att jag blev sjuk. Jag har dock känt av det i ca en vecka nu. Och "äntligen" slog det ut. Jag mår riktigt piss. Jag åkte till jobbet i morse men orkade bara jobba till lunch och i morgon stannar jag hemma. Vill varken smitta ner mina arbetskamrater eller våra kunder. Nej, roligare kan man ju ha.
Rickard har åkt iväg till Motala för att jobba. Han kommer hem på torsdag kväll. Det känns både bra och och mindre bra. Jag kommer sakna honom mycket, hoppas jag. Och det säger jag för att det är nyttigt att känna saknad. Vi träffas varje dag och kan lätt gå varandra på nerverna. Nu, äntligen får vi sakna varandra! Tänk så bra det kommer kännas när mina älsklingar kommer hem?
Nackdelen är självklart att det blir otroligt ensamt. Han har tagit med sig Jackie, och det tycker jag är bra. Då kan Jackie få gå ut flera gånger per dag. Det lustiga är att jag kan tyckas höra små "Jackieljud". Som snarkningar, små suckar eller bara hans andetag. Det är sjukt egentligen hur det präglas in i hjärnan. Jag sitter även och tror att Rickard ska komma hem så småningom. Jag är ganska sällskapssjuk av mig så dessa dagar kommer bli väldigt sega och ensamma. Men jag göra det bästa av situationen :)
Det värsta är att jag har ju som sagt blivit sjuk och det innebär att jag måste vara hemma och bara vila. UTAN sällskap! Får se hur länge jag orkar vara hemma utan att ta kol på mig själv. Måste träffa människor, måste få prata och vara social. Jag funderar dock på att sova någon natt hemma hos min kära mamma. Måste ju passa på och umgås med familjen :)
Bjuder på några bilder som togs för ett tag sedan:
Rickard har åkt iväg till Motala för att jobba. Han kommer hem på torsdag kväll. Det känns både bra och och mindre bra. Jag kommer sakna honom mycket, hoppas jag. Och det säger jag för att det är nyttigt att känna saknad. Vi träffas varje dag och kan lätt gå varandra på nerverna. Nu, äntligen får vi sakna varandra! Tänk så bra det kommer kännas när mina älsklingar kommer hem?
Nackdelen är självklart att det blir otroligt ensamt. Han har tagit med sig Jackie, och det tycker jag är bra. Då kan Jackie få gå ut flera gånger per dag. Det lustiga är att jag kan tyckas höra små "Jackieljud". Som snarkningar, små suckar eller bara hans andetag. Det är sjukt egentligen hur det präglas in i hjärnan. Jag sitter även och tror att Rickard ska komma hem så småningom. Jag är ganska sällskapssjuk av mig så dessa dagar kommer bli väldigt sega och ensamma. Men jag göra det bästa av situationen :)
Det värsta är att jag har ju som sagt blivit sjuk och det innebär att jag måste vara hemma och bara vila. UTAN sällskap! Får se hur länge jag orkar vara hemma utan att ta kol på mig själv. Måste träffa människor, måste få prata och vara social. Jag funderar dock på att sova någon natt hemma hos min kära mamma. Måste ju passa på och umgås med familjen :)
Bjuder på några bilder som togs för ett tag sedan:
Sjukling
Jag har gått och blivit sjuk. Jättekul tycker jag. Är inne i en period just nu då jag verkligen älskar mitt jobb trots att jag kan få samtal från en hel del arga kunder samt möta dem öga mot öga. Så det sista jag vill är att vara hemma från jobbet, men förr eller senare kommer det.
Det är tänkt att jag ska försöka gå till jobbet i morgon. Som jag mår nu orkar jag nog en dag eller två, men blir det sämre måste jag nog stanna hemma några dagar. Känner mig sjukt krasslig.
Jag har försökt kurera mig sedan en vecka tillbaka då jag kände att det var på g. Jag har dock suttit och väntat på att det skulle slå ut. Så många människor som nyser och hostar på mig varje dag, haha.
Det är tänkt att jag ska försöka gå till jobbet i morgon. Som jag mår nu orkar jag nog en dag eller två, men blir det sämre måste jag nog stanna hemma några dagar. Känner mig sjukt krasslig.
Nyfiken i en strut
Jag är lite nyfiken på mina läsare. Hur hittade ni hit? Blev ni tipsade av en vän eller bara helt random? Berätta gärna vad ni heter och lite annat om er själva om ni vill.
Jag har märkt att vissa är lite dåliga på att svara på sådana här enkla frågor. Gör det för min skull ;) Jag är faktiskt grymt nyfiken. Har nämligen märkt att det blir fler och fler som besöker min blogg.
Peace
Jag har märkt att vissa är lite dåliga på att svara på sådana här enkla frågor. Gör det för min skull ;) Jag är faktiskt grymt nyfiken. Har nämligen märkt att det blir fler och fler som besöker min blogg.
Peace
