Summertime
Söndag
I dag blev det storstädning runt lunch och några timmar framöver, men det är som varje söndag så det behöver jag inte skriva något mer ingående stycke om. Rent och snyggt blev det i alla fall, från topp till tå.
Älskling var och spelade paintball med sina bröder, Jimmy och några andra grabs. Från 10 till halv fem, en heldag vill säga. Roligt att han kommer iväg på aktiviteter som inte inkluderar mig. Det behöver vi båda och det är ingen som direkt lider av det.
När han kom hem bar det av till gymmet på en gång. Det blev lite stressigt då dem stänger 18:00 på helger, men lite träning hann vi med. Sprang på löpbandet i ca en 15 minuter för att få upp flåset lite, då jag mest ville fokusera på ben+rumpa och rygg i dag. Jag var lite omotiverad men det gick jättebra ändå. Jag kämpade på tills benen nästan vek sig under mig.
I morgon jobbar jag som vanligt. Har både sett och läst att de flesta är lediga. Men jag klagar inte. Kvällen ska spenderas på Kolingsborg för vi ska se Noisecontrollers och B-front. Fett! Även det blir som lite träning. Vi står ju och dansar i timmar och för det mesta dricker jag vatten för att inte torka ut. Några öl blir det så klart men det är under förkröket. Innan det bär av till Slussen ska vi grilla med Jimmy, Sofia, Daniel och många fler. Hoppashoppas det är fint väder i morgon!
Älskling var och spelade paintball med sina bröder, Jimmy och några andra grabs. Från 10 till halv fem, en heldag vill säga. Roligt att han kommer iväg på aktiviteter som inte inkluderar mig. Det behöver vi båda och det är ingen som direkt lider av det.
När han kom hem bar det av till gymmet på en gång. Det blev lite stressigt då dem stänger 18:00 på helger, men lite träning hann vi med. Sprang på löpbandet i ca en 15 minuter för att få upp flåset lite, då jag mest ville fokusera på ben+rumpa och rygg i dag. Jag var lite omotiverad men det gick jättebra ändå. Jag kämpade på tills benen nästan vek sig under mig.
I morgon jobbar jag som vanligt. Har både sett och läst att de flesta är lediga. Men jag klagar inte. Kvällen ska spenderas på Kolingsborg för vi ska se Noisecontrollers och B-front. Fett! Även det blir som lite träning. Vi står ju och dansar i timmar och för det mesta dricker jag vatten för att inte torka ut. Några öl blir det så klart men det är under förkröket. Innan det bär av till Slussen ska vi grilla med Jimmy, Sofia, Daniel och många fler. Hoppashoppas det är fint väder i morgon!
-
Let's set the world on fire
Good shit
Saturday mode
Så fort man skriver om en jobbig händelse så rasar statistiken iväg. Herregud!
I dag har jag och min underbara varit iväg till Hornbach, Plantagen och Nacka Forum. Vi köpte ny matta till balkongen, ett nytt(jävligt snyggt) växthus, samt massa kläder och andra accessoarer. När vi kom hem började vi direkt fixa ordning på balkongen. Så i sommar ska det minsann odlas så det står härliga till!
I morgon är det träning som står på schemat. För min del blir det hårdträning då vi bara var ute och sprang i fredags.
I dag har jag och min underbara varit iväg till Hornbach, Plantagen och Nacka Forum. Vi köpte ny matta till balkongen, ett nytt(jävligt snyggt) växthus, samt massa kläder och andra accessoarer. När vi kom hem började vi direkt fixa ordning på balkongen. Så i sommar ska det minsann odlas så det står härliga till!
I morgon är det träning som står på schemat. För min del blir det hårdträning då vi bara var ute och sprang i fredags.
Kärlek!
Det har nu gått flera veckor sedan min mormor blev allvarligt sjuk. Och det har även gått några veckor sedan vi var på hennes begravning. Jag visste att hon skulle gå bort men något i mig hoppades att hon även denna gång skulle kämpa sig igenom allt med sjukdomar och dess innebörd. Tyvärr var inte hennes arma kropp tillräckligt stark och även på slutet stötte hon på olika komplikationer.
Begravningen var jobbig på många sätt. Dels själva farvälet av en kär släktning. Men vi var även tvungna att träffa många släktingar jag inte sett på många, många år. Trots blodsbandet mellan oss alla hade jag ingen som helst aning om vad jag skulle säga till dem, vad vi skulle prata om och så vidare. Mamma sa till mig att jag inte behöver säga något alls, att vi inte skulle känna något krav på att vara social. Men jag vet inte.. Det var väldigt svårt till en början. Ju längre tiden gick desto lättare blev det och det var väldigt lättande. Det var det nog för oss alla. Alla kände nog likadant.
Min bror var en av de sex som bar ut kistan och även sänkte ned den i graven. När det var dags att gå ut ur kyrkan brast det för mig. Att se min fina storebror vara en av dem som fick äran att bära kistan, det var vackert trots omständigheterna. Rickard var vid min sida hela tiden och jag otroligt tacksam för det. Jag fick smaka på lite panikångest när vi stegade fram genom krykans gång, men R höll mig i balans. Alla stirrade på oss och allt jag ville göra var att springa därifrån och gråta tills ögonen nästan ploppade ur skallbenet på mig. Det gjorde så ont, allt var så jobbigt.
När vi hade kommit fram till graven sänktes den ned. Det var här jag faktiskt insåg hur mycket folk som hade valt att komma på mommos begravning. Hon hade mycket folk omkring sig. Alla fick lägga blommor på kistan och även säga några ord. Det pågick i ca 30 minuter(om jag inte helt tappade tidsuppfattningen) men dessa minuter kändes som en evighet. Rickard kramade om min hand under hela processen, min fina man.
Det känns skönt att ha allt avklarat. Nu är det bara dags att bearbeta detta. Som tur är har jag en underbar sambo som visar full förståelse om jag en morgon är på jätteuselt humör och bara vill sätta mig ned och gråta. Han säger ingenting, men det behövs inte. Han vet att en hård kram värmer mer än ord. Att hans närvaro uppskattas mer än något helt annat. Trots många omtumlande veckor så mår jag fantastiskt bra. Jag är lycklig som få och jag älskar livet mer än någonsin. Jag har en underbar pojkvän, världens bästa storebror som jag aldrig kommer släppa taget om och en mamma som är värd mer än guld! Jag är så jävla tacksam ♥
Det kanske är så att sådana här händelser får en att sätta lite perspektiv på livet. Som får en att inse vad som verkligen är viktigt.
Begravningen var jobbig på många sätt. Dels själva farvälet av en kär släktning. Men vi var även tvungna att träffa många släktingar jag inte sett på många, många år. Trots blodsbandet mellan oss alla hade jag ingen som helst aning om vad jag skulle säga till dem, vad vi skulle prata om och så vidare. Mamma sa till mig att jag inte behöver säga något alls, att vi inte skulle känna något krav på att vara social. Men jag vet inte.. Det var väldigt svårt till en början. Ju längre tiden gick desto lättare blev det och det var väldigt lättande. Det var det nog för oss alla. Alla kände nog likadant.
Min bror var en av de sex som bar ut kistan och även sänkte ned den i graven. När det var dags att gå ut ur kyrkan brast det för mig. Att se min fina storebror vara en av dem som fick äran att bära kistan, det var vackert trots omständigheterna. Rickard var vid min sida hela tiden och jag otroligt tacksam för det. Jag fick smaka på lite panikångest när vi stegade fram genom krykans gång, men R höll mig i balans. Alla stirrade på oss och allt jag ville göra var att springa därifrån och gråta tills ögonen nästan ploppade ur skallbenet på mig. Det gjorde så ont, allt var så jobbigt.
När vi hade kommit fram till graven sänktes den ned. Det var här jag faktiskt insåg hur mycket folk som hade valt att komma på mommos begravning. Hon hade mycket folk omkring sig. Alla fick lägga blommor på kistan och även säga några ord. Det pågick i ca 30 minuter(om jag inte helt tappade tidsuppfattningen) men dessa minuter kändes som en evighet. Rickard kramade om min hand under hela processen, min fina man.
Det känns skönt att ha allt avklarat. Nu är det bara dags att bearbeta detta. Som tur är har jag en underbar sambo som visar full förståelse om jag en morgon är på jätteuselt humör och bara vill sätta mig ned och gråta. Han säger ingenting, men det behövs inte. Han vet att en hård kram värmer mer än ord. Att hans närvaro uppskattas mer än något helt annat. Trots många omtumlande veckor så mår jag fantastiskt bra. Jag är lycklig som få och jag älskar livet mer än någonsin. Jag har en underbar pojkvän, världens bästa storebror som jag aldrig kommer släppa taget om och en mamma som är värd mer än guld! Jag är så jävla tacksam ♥
Det kanske är så att sådana här händelser får en att sätta lite perspektiv på livet. Som får en att inse vad som verkligen är viktigt.
Walking down the streets in Finland
Sein starkes Mädchen
Som jag älskar dig!
Det är många gånger jag har funderat över döden. Och lika många gånger har jag på något sätt försökt förneka att döden någongång kommer drabba oss alla. Under många år har det för mig varit väldigt overkligt då jag lyckligtvis har sluppit förlora någon. Första gången för mig var för några år sedan. Det var en människa som inte stod mig så nära, men ändå betydde något för mig. Känslan var overklig. Sedan hände det igen. Även här kändes det overkligt. Jag kan inte än i dag förstå att dessa två människor inte finns längre.
För ca två veckor sedan blev min mormor allvarligt sjuk. Denna känsla av att inte riktigt förstå gör mig galen. Nu, när någon som står mig så nära, förmodligen kommer att gå bort gör så ont. Det finns inget som kan hela det. Jag ser hur min mamma och min storebror mår. Jag vet att döden är en del av livet men det är något jag inte riktigt vill acceptera.
Jag har tappat tidsbegreppet lite men för någon helg sedan åkte vi och hälsade på henne(hon bor i Finland så tyvärr kan jag inte åka var och varannan dag). Rickard följde som tur var med. Min klippa. Jag var jättenervös inför mötet med henne. "Kommer hon känna igen mig?", "kommer hon minnas vad jag heter?", "kommer hon ens minnas vem jag är?". Hon mindes mig, jag drog en suck av lättnad när jag såg på henne att hon faktiskt mindes. Trots all medicinering och smärta kunde hon kommunicera någorlunda bra, man förstod några enstaka ord. Hon gav mig lite hopp när hon pratade om att komma hem. Att det fanns saker att göra när hon skulle komma hem.
Under den lördagen vi befann oss i Finland var som en dimma. Vi besökte henne några gånger under dagen då hon var tvungen att vila. Sista gången vi hälsade på henne hade hon fått smärtlindring och var inte direkt kontaktbar. Att se henne ligga på rygg och stirra upp i taket gjorde mig förkrossad. Jag ville inte gå därifrån. Jag ville stanna för alltid. Tanken av att hon inte skulle minnas att vi var på besök gjorde mig gråtfärdig. Jag vill att hon ska minnas att jag var där, att jag tog tag om hennes hand, att jag klappade henne på pannan och sa "hejdå mommo".
Mamma har åkt till Finland igen. Jag ville så gärna följa med men tyvärr sätter jobbet stopp för det. Det ser inte så ljust ut och att befinna sig i ett helt annat land gör mig vansinnig. Jag är helt maktlös och kan inte göra någonting. Jag är glad att mamma har sällskap i Finland. Och jag är glad över att vi har varandra. Dessa veckor har inte varit lätta och veckorna framöver kommer inte heller vara lätta. Men med sambo, bror, mamma och låtsaspappa klarar vi det här tillsammans. Det gäller att stötta varandra och att faktiskt låta alla gråta om det så behövs.
Det finns så mycket jag vill skriva, mycket som jag helst inte tar upp i bloggen. Några kanske undrar varför jag skriver så öppet om det. Jag bearbetar sorg, glädje och ilska genom att skriva. Skriva på dator eller papper, det spelar ingen roll. Nu har det ändå gått några veckor och jag känner att jag kan prata om det, vissa delar av historian i alla fall. Jag kommer förmodligen inte att skriva i bloggen på ett tag och jag hoppas ni har överseende med det.
För ca två veckor sedan blev min mormor allvarligt sjuk. Denna känsla av att inte riktigt förstå gör mig galen. Nu, när någon som står mig så nära, förmodligen kommer att gå bort gör så ont. Det finns inget som kan hela det. Jag ser hur min mamma och min storebror mår. Jag vet att döden är en del av livet men det är något jag inte riktigt vill acceptera.
Jag har tappat tidsbegreppet lite men för någon helg sedan åkte vi och hälsade på henne(hon bor i Finland så tyvärr kan jag inte åka var och varannan dag). Rickard följde som tur var med. Min klippa. Jag var jättenervös inför mötet med henne. "Kommer hon känna igen mig?", "kommer hon minnas vad jag heter?", "kommer hon ens minnas vem jag är?". Hon mindes mig, jag drog en suck av lättnad när jag såg på henne att hon faktiskt mindes. Trots all medicinering och smärta kunde hon kommunicera någorlunda bra, man förstod några enstaka ord. Hon gav mig lite hopp när hon pratade om att komma hem. Att det fanns saker att göra när hon skulle komma hem.
Under den lördagen vi befann oss i Finland var som en dimma. Vi besökte henne några gånger under dagen då hon var tvungen att vila. Sista gången vi hälsade på henne hade hon fått smärtlindring och var inte direkt kontaktbar. Att se henne ligga på rygg och stirra upp i taket gjorde mig förkrossad. Jag ville inte gå därifrån. Jag ville stanna för alltid. Tanken av att hon inte skulle minnas att vi var på besök gjorde mig gråtfärdig. Jag vill att hon ska minnas att jag var där, att jag tog tag om hennes hand, att jag klappade henne på pannan och sa "hejdå mommo".
Mamma har åkt till Finland igen. Jag ville så gärna följa med men tyvärr sätter jobbet stopp för det. Det ser inte så ljust ut och att befinna sig i ett helt annat land gör mig vansinnig. Jag är helt maktlös och kan inte göra någonting. Jag är glad att mamma har sällskap i Finland. Och jag är glad över att vi har varandra. Dessa veckor har inte varit lätta och veckorna framöver kommer inte heller vara lätta. Men med sambo, bror, mamma och låtsaspappa klarar vi det här tillsammans. Det gäller att stötta varandra och att faktiskt låta alla gråta om det så behövs.
Det finns så mycket jag vill skriva, mycket som jag helst inte tar upp i bloggen. Några kanske undrar varför jag skriver så öppet om det. Jag bearbetar sorg, glädje och ilska genom att skriva. Skriva på dator eller papper, det spelar ingen roll. Nu har det ändå gått några veckor och jag känner att jag kan prata om det, vissa delar av historian i alla fall. Jag kommer förmodligen inte att skriva i bloggen på ett tag och jag hoppas ni har överseende med det.
