© The naked truth

Jag är så nära på att ge upp när som helst. Men jag vill inte. Jag är inte den personen som ger upp. Jag vet att du är värd att kämpa för, jag vet det innerst inne. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Allt är som en enda stor smet i huvudet. "Vad ska jag säga? Vad ska jag göra? Vad ska jag fråga? Hur kommer det bli framöver? Kommer det bli nån ändring?". Jag kan inte sätta ord på min frustration och förtvivlan. Ni två har på nästan en dag kommit förbi min mur så lätt som ingenting. Som om jag skulle ha byggt den helt förgäves. På den andra sidan har en av er klottrad sönder den och slagit med nävarna utan att synliga skador har orsakats.

Jag börjar till och med tvivla på mina egna ord och meningar. Jag börjar tvivla på mig själv vilket jag aldrig har gjort under sådana här omständigheter. Allt är ditt fel, DITT FEL!

I dag vaknade jag runt 11, halv 12. Glömde att ställa alarmet i går. Inte en mina bästa dagar i går. Inte i dag heller som ni kanske märker i texten som är kursiv. Men jag hade inte tänkt att skriva ett sånt depparinlägg. Jag är starkare än så. Starkare än dig!

Jag vet inte om jag orkar gå på multimedian. Känner mig totalt hjärndöd i dag. Är jättetrött faktiskt. Jag måste egentligen gå men det återstår att se.

Det är snart höstlov. Det glädjer mig till max. Ska bli så skönt att bara vara hemma med hundarna, gå ut på promenader, vara med Bea. Sometimes I just love my life<3

Nej, time for action. Har annat för mig.

Auf Wiedersehen!