Dag 08 – Ett ögonblick
Jag minns en gång då du kom inspringandes i kafeterian med en bunt papper i handen. Jag satt med mina vänner och spelade kort och hade roligt. Du skrek något om min blogg som finns på internet. Jag förstod inte vad du menade till en början. När du sedan förklarade förstod jag direkt. Jag reste mig upp och försökte ta tag i de papper som jag tyckte tillhörde mig. Du hade rotat i mitt liv. Din ynkrygg.
När du sedan yttrade dig om att jag levde med alkoholister och själv var på väg att bli en medan du levde med akademiker(ack vilket fint ord, inte sant? Och då vill jag bara påpeka att min mamma också har en akademisk utbildning) reste jag mig snabbt upp och tryckte ansiktet mot dig och frågade "vadfan är det du säger?". I samma veva försökte jag återigen rycka de hederliga papper ur din näve samtidigt som du tar i med all kraft du har och slår mig i mellangärdet med en knuten näve. Jag kunde inte tro mina ögon. Jag föll tillbaka ned i stolen samtidigt som jag tappade andan i många långa och jobbiga sekunder. Ingen kunde tro sina ögon. Varken jag, mina vänner eller de lärare som skådade denna händelse.
Du sprang snabbt som attan samtidigt som du skrek att "nu ska du minsann gå upp till rektorn". Jag tänkte att det är väl inga problem. Han har slagit mig och han ska få sota för det här.
Väl uppe hos rektorn rådde det nästintill krig. En av de vänner som har varit med om den äldre historien med samma kille följde med. För att vinna det här måste jag bete mig moget och inte skrika, tänkte jag. Jag talade lugnt men väldigt bestämt. Förklarade hela situationen och allt som hänt tidigare. Rektorn verkade inte ett dugg bekymrad. Jag blev inte förvånad faktiskt.
Det hela slutade med att jag var tvungen att polisanmäla händelsen. Inte rektorn, inte skolan, ingen lärare. Utan jag, offret som hade blivit utsatt för misshandel.
Det enda polisen var benägen till att göra trots att jag hade ca 6-7 vittnen var att skicka hem ett papper från brottsofferjouren. Dekadent rättsystem? Ja, jag tycker det. Jag har aldrig fått erfara att det svenska rättsystemet fungerar bra.
När du sedan yttrade dig om att jag levde med alkoholister och själv var på väg att bli en medan du levde med akademiker(ack vilket fint ord, inte sant? Och då vill jag bara påpeka att min mamma också har en akademisk utbildning) reste jag mig snabbt upp och tryckte ansiktet mot dig och frågade "vadfan är det du säger?". I samma veva försökte jag återigen rycka de hederliga papper ur din näve samtidigt som du tar i med all kraft du har och slår mig i mellangärdet med en knuten näve. Jag kunde inte tro mina ögon. Jag föll tillbaka ned i stolen samtidigt som jag tappade andan i många långa och jobbiga sekunder. Ingen kunde tro sina ögon. Varken jag, mina vänner eller de lärare som skådade denna händelse.
Du sprang snabbt som attan samtidigt som du skrek att "nu ska du minsann gå upp till rektorn". Jag tänkte att det är väl inga problem. Han har slagit mig och han ska få sota för det här.
Väl uppe hos rektorn rådde det nästintill krig. En av de vänner som har varit med om den äldre historien med samma kille följde med. För att vinna det här måste jag bete mig moget och inte skrika, tänkte jag. Jag talade lugnt men väldigt bestämt. Förklarade hela situationen och allt som hänt tidigare. Rektorn verkade inte ett dugg bekymrad. Jag blev inte förvånad faktiskt.
Det hela slutade med att jag var tvungen att polisanmäla händelsen. Inte rektorn, inte skolan, ingen lärare. Utan jag, offret som hade blivit utsatt för misshandel.
Det enda polisen var benägen till att göra trots att jag hade ca 6-7 vittnen var att skicka hem ett papper från brottsofferjouren. Dekadent rättsystem? Ja, jag tycker det. Jag har aldrig fått erfara att det svenska rättsystemet fungerar bra.
Kommentarer
Postat av: Anonym
såg honom i tumba i torsdags förresten, han kollade snett på mig hahaha :P
Postat av: Sandra
hahah, fega jävel! Det är det väl enda han vågar göra nu såhär i efterhand.
Postat av: Anonym
man tycker de! uschablesha!
Trackback
