© The naked truth

Nu sitter jag och proppar i mig lite ravioli, mums i magen. Det är faktiskt rätt gott till lunch om jag får säga det självt.

I dag på schemat står det hårklippning och träning. Jag sitter bara och väntar på att tiden ska gå. Det ska bli riktigt skönt att klippa mig faktiskt. För en gångs skull. Frisören är som tandläkaren för mig, haha. Det kanske låter fjantigt, men så är det.

Håret är ju ändå något man inte kan dölja till hundra procent. Jag skulle bli galen om jag inte trivdes med mitt hår. Så vi får hoppas att denna frisör gör mig nöjd. Prövar nämligen på en ny frisör.

I morgon är det begravning. Och jag är så glad att jag har två nära personer med mig som kommer stå vid min sida. Mats och Rickard. Tack! Mats, min låtsaspappa erbjöd sig att skjutsa upp mig till Skärplinge som ligger lite utanför Gävle eftersom att det uppstod problem runt bilplatser(hmpf). Och jag vet inte hur jag ska tacka honom, det betyder verkligen jättemycket. Ibland känns han som min riktiga pappa.

Och Rickard följer med som mentalt stöd. För det kommer jag behöva, något enormt. Ska jag vara helt uppriktig på en nivå som nog aldrig dragits upp här i bloggen så har jag nog nästan aldrig känt mig som en i familjen på pappas sida. Tråkigt nog, men så är det.

Förhoppningsvis kommer det ej uppstå några komplikationer under morgondagen. Om så är fallet, får jag bara göra det bästa av situationen. Men jag ska inte ta ut sorgerna i förskott för att citera min kloka mamma.



Jag bläddrade igenom lite gamla bilder och då fann jag denna. Den får mig att tänka tillbaka på förra sommaren. Som nog var den bästa hittills. Jag hade precis tagit studenten som resten av mina vänner från Rönninge gymnasium. Alla var glada och alla hade alltid ett leende på läpparna. Man kände glädjen i luften. Den sommaren kommer jag alltid att minnas.

Hittade även lite bilder från mösspåtagningen:





Jag minns det som i går :)