© The naked truth

Jag har länge kämpat för att få din uppmärksamhet. Jag har länge försökt få den kärlek jag vet att jag förtjänar. När jag var mellan 13-17 kände jag ett stort förakt gentemot dig trots att vi har våra blodsband. Efter alla signaler jag gett dig. Efter alla böner jag bett. Du borde förstå. Du måste inse att jag behöver dig i mitt liv. Men nu, när jag snart ska fylla tjugo, kan jag inte känna något annat än sorg. Sorg över hur jag i princip har förlorat dig. Nu har jag till och med nästan börja förbereda mig på att glömma dig. Jag vet att det kommer hända en dag. Men jag vill inte.

Det som finns mellan oss är bara ytligt. Jag känner det på långa vägar. Du är som en bekant vän till mig, men som ändå har levt med mig från min första dag på BB. Du vet hur jag fungerar från A till Ö. Du vet att när jag är ledsen eller arg vill jag vara för mig själv ett tag och bara lyssna på hög musik. När jag sedan är redo att prata om problemet söker jag själv kontakt. Du vet hur jag, Sandra Heidenfors fungerar. 

Jag känner ingen kärlek mellan oss. Jag kan inte minnas sist du sa att du älskade mig. Ska det verkligen vara så? Någon som du inte ens har blodsband till kan du säga liknande saker till. Men jag då? Är inte jag värd att älska? Hur kan det fungera i ditt huvud? Hur kan du tycka det är ok? Du är för feg.

Jag har slutat begära saker från dig. Allt från materiella ting till känslor. Jag vet att det inte är lönt att kämpa för. Det kommer inte att hända. Det är försent nu. Det vet du va? Vill du ha kvar mig i ditt liv är det dags att börja kämpa nu. Inte i morgon eller om en vecka.

När jag var sju år gammal förändrades allt. Du hittade inte på saker med mig längre, du ville hellre vara med din kärlek istället för mig, du prioreterade bort mig. Du tyckte att andra saker var viktigare. Hur kan något annat i hela världen vara viktigare än mig? tänkte jag. 

Jag har länge velat tala om hur jag känner för dig. Men jag vet inte. Kommer något förändras? Tveksamt. Du är för svag. Du är en rövslickare, om jag får använda mina egna ord. Jag kommer inte ens få några vettiga svar ur din mun. 

Jag känner mig som ett stort jävla misstag från din sida. Men jag är inte olycklig för det. Jag har ett eget liv nu. Jag har vänner, en mamma och pojkvän som älskar mig. Och dessa människor visar hur de uppskattar min vistelse här på jorden. Jag vet att de älskar mig, för dem visar det. Det är inte svårt att säga "jag älskar dig", det är inte svårt att skicka iväg ett sms och fråga hur jag mår. Men för en sån svag människa som dig verkar det oerhört svårt.

Tack för mig!