Nostalgisk
Nästan precis hemkommen från mamsen. Det bjöds på Mats übergoda lasagne(stavning? :s). Det finns ingen som gör så god mat som honom :) Mästekocken själv!
Jag rensade även i mina gamla garderober och hittade en hel del gamla grejer. Det väcktes både jobbiga och roliga minnen. Jag hittade flera anteckningsblock som jag skrivit i hur mycket som helst. Allt från mina innersta tankar, vardagliga saker till tonårskärlek. Jag hittade även mina mest privata skrivblock. I dem skrev jag när jag mådde som värst. Jag tänker inte gå in på detaljer, men jag blev lite uppriven när jag läste igenom vad jag skrivit. Jag känner mig fortfarande lite uppriven. Dock väldigt stolt över mig själv som lyckats bli så stark som jag är i dag. Och i dag är jag lycklig och mår bra. Självklart har jag mina dagar då jag mår mindre bra, men nu lyckas jag i alla fall ta tag i mig själv och tänka "det kommer bli bra bara jag kämpar på i min egen takt". Så tänkte jag inte för ca fyra år sedan. Då kände jag att allt var hopplöst.
Jag och mamma hittade även massvis med gamla fotografier. Båda två verkade minnas det som i går. Jag tyckte det var väldigt mysigt att sitta där med mamma och minnas tillsammans. Jag saknar faktiskt lite att bo med mamma. Under mina jobbigaste tonår uppskattade jag inte henne så pass mycket som hon verkligen förtjänade, eller snarare förtjänar. Den kvinnan har gjort allt för mig, och jag står henne evigt tacksam för allt. Jag underskattade henne lite tror jag, tyvärr. Hon var sträng, men på ett bra sätt kan jag säga nu. Jag tror nog att alla vet hur de flesta var i tonåren. Jag var i alla fall lite av en rebell. Jag ville ha frihet.
Hemma hos pappa hade jag knappt några regler alls. Men de regler jag hade följde jag mig efter och skötte mig bra. Hemma hos mamma, där hade jag fler regler och jag kände, bara jag får bara ute ca en till två timmar längre kommer jag sköta det. Men icke. Då blev jag rosenrasande, men nu kan jag förstå hur mamma tänkte. Hon var rädd om mig, hon ville inte att något skulle hända mig. Jag var/är hennes lilla pingla, så som hon brukar uttrycka sig. Jag har faktiskt stor ångest över vad jag har utsatt henne för. Jag har gjort allt från att gå på våldsamma demostrationer till att inte ens komma hem om natten, utan att säga vart jag var eller vad jag gjorde. Hur kunde jag vara så dum och egotrippad? Det är lätt att vara efterklok, må jag säga.
Den kvinnan, min mamma, är den som alltid har ställt upp för mig. I vått och torrt. Och jag älskar henne så innerligt. Hon är min vän, mamma och personliga rådgivare. Vi har gått igenom mycket tillsammans, vi har klarat det mesta. Jag är otroligt glad över att jag har henne i mitt liv.
Jag rensade även i mina gamla garderober och hittade en hel del gamla grejer. Det väcktes både jobbiga och roliga minnen. Jag hittade flera anteckningsblock som jag skrivit i hur mycket som helst. Allt från mina innersta tankar, vardagliga saker till tonårskärlek. Jag hittade även mina mest privata skrivblock. I dem skrev jag när jag mådde som värst. Jag tänker inte gå in på detaljer, men jag blev lite uppriven när jag läste igenom vad jag skrivit. Jag känner mig fortfarande lite uppriven. Dock väldigt stolt över mig själv som lyckats bli så stark som jag är i dag. Och i dag är jag lycklig och mår bra. Självklart har jag mina dagar då jag mår mindre bra, men nu lyckas jag i alla fall ta tag i mig själv och tänka "det kommer bli bra bara jag kämpar på i min egen takt". Så tänkte jag inte för ca fyra år sedan. Då kände jag att allt var hopplöst.
Jag och mamma hittade även massvis med gamla fotografier. Båda två verkade minnas det som i går. Jag tyckte det var väldigt mysigt att sitta där med mamma och minnas tillsammans. Jag saknar faktiskt lite att bo med mamma. Under mina jobbigaste tonår uppskattade jag inte henne så pass mycket som hon verkligen förtjänade, eller snarare förtjänar. Den kvinnan har gjort allt för mig, och jag står henne evigt tacksam för allt. Jag underskattade henne lite tror jag, tyvärr. Hon var sträng, men på ett bra sätt kan jag säga nu. Jag tror nog att alla vet hur de flesta var i tonåren. Jag var i alla fall lite av en rebell. Jag ville ha frihet.
Hemma hos pappa hade jag knappt några regler alls. Men de regler jag hade följde jag mig efter och skötte mig bra. Hemma hos mamma, där hade jag fler regler och jag kände, bara jag får bara ute ca en till två timmar längre kommer jag sköta det. Men icke. Då blev jag rosenrasande, men nu kan jag förstå hur mamma tänkte. Hon var rädd om mig, hon ville inte att något skulle hända mig. Jag var/är hennes lilla pingla, så som hon brukar uttrycka sig. Jag har faktiskt stor ångest över vad jag har utsatt henne för. Jag har gjort allt från att gå på våldsamma demostrationer till att inte ens komma hem om natten, utan att säga vart jag var eller vad jag gjorde. Hur kunde jag vara så dum och egotrippad? Det är lätt att vara efterklok, må jag säga.
Den kvinnan, min mamma, är den som alltid har ställt upp för mig. I vått och torrt. Och jag älskar henne så innerligt. Hon är min vän, mamma och personliga rådgivare. Vi har gått igenom mycket tillsammans, vi har klarat det mesta. Jag är otroligt glad över att jag har henne i mitt liv.
Kommentarer
Trackback
