Skitsnack hör till lågstadiet, eller?
Jag har funderat på en sak ett antal gånger den senaste veckan. Jag har funderat kring vänner, skitsnack, gå bakom ryggen på sina vänner och även kalla sig lojal.
Visst, under mina tidigare tonårsår var jag väl ingen vidare "icke-skitsnackare". Självklart kunde jag säga något dumt eller säga något i stil med "gud, vilken ful tröja hon har på sig i dag". År efter år som gick började jag växa upp. Jag började inse att nu är det dags att se vilka som är mina verkliga vänner. Jag orkade inte med att höra att någon hade pratat illa om mig. Jag lät det dock inte ta för stor plats i mitt liv heller. Jag har alltid försökt undvika att låta folk trampa på mig.
Men nu, när jag snart är 20 år hör jag fortfarande skitsnack bakom min rygg. Jag tycker det är otroligt skrattretande. Jag tar inte ett dugg åt mig. Jag vet nämligen hur det verkligen ligger till. Nu har jag valt mina vänner väldigt noga. Jag kan tala om för er, mina bloggläsare, att det är väldigt få personer som jag litar på. Ytterst få. Jag har lärt mig. Jag kan inte lita på alla jag träffar. Folk snackar skit, oavsett ålder. Det kommer aldrig bli någon ändring.
Jag tycker det är sjukt egentligen. Hur människor kan bete sig. Hur de kan tro att det är ok. Hur kan dem tro att de ska bli tagna på moget och seriöst sätt. Jag menar, känns det egenligen nödvändigt att fälla en elak kommentar till en tjej som kanske har något annorlunda klädesplagg på sig? Självklart kan jag också tycka att det kanske ser lite annorlunda ut men jag yttrar mig inte på ett negativt sätt. Låt människan se ut som den själv vill. Jag har inte ett smack med det att göra.
Jag tycker själv att jag har blivit jävligt mogen. Jag pratar aldrig bakom ryggen på mina vänner. Vill jag något säger jag det rakt ut. Jag finner ingen anledning till att prata med alla andra om den personen. Jag anser mig som en lojal och omtänksam person. Självklart mot de som förtjänar det. Aldrig att jag går runt och slickar röv(ursäkta uttrycket). Jag har hellre få nära vänner än många ytliga vänner.
Visst, under mina tidigare tonårsår var jag väl ingen vidare "icke-skitsnackare". Självklart kunde jag säga något dumt eller säga något i stil med "gud, vilken ful tröja hon har på sig i dag". År efter år som gick började jag växa upp. Jag började inse att nu är det dags att se vilka som är mina verkliga vänner. Jag orkade inte med att höra att någon hade pratat illa om mig. Jag lät det dock inte ta för stor plats i mitt liv heller. Jag har alltid försökt undvika att låta folk trampa på mig.
Men nu, när jag snart är 20 år hör jag fortfarande skitsnack bakom min rygg. Jag tycker det är otroligt skrattretande. Jag tar inte ett dugg åt mig. Jag vet nämligen hur det verkligen ligger till. Nu har jag valt mina vänner väldigt noga. Jag kan tala om för er, mina bloggläsare, att det är väldigt få personer som jag litar på. Ytterst få. Jag har lärt mig. Jag kan inte lita på alla jag träffar. Folk snackar skit, oavsett ålder. Det kommer aldrig bli någon ändring.
Jag tycker det är sjukt egentligen. Hur människor kan bete sig. Hur de kan tro att det är ok. Hur kan dem tro att de ska bli tagna på moget och seriöst sätt. Jag menar, känns det egenligen nödvändigt att fälla en elak kommentar till en tjej som kanske har något annorlunda klädesplagg på sig? Självklart kan jag också tycka att det kanske ser lite annorlunda ut men jag yttrar mig inte på ett negativt sätt. Låt människan se ut som den själv vill. Jag har inte ett smack med det att göra.
Jag tycker själv att jag har blivit jävligt mogen. Jag pratar aldrig bakom ryggen på mina vänner. Vill jag något säger jag det rakt ut. Jag finner ingen anledning till att prata med alla andra om den personen. Jag anser mig som en lojal och omtänksam person. Självklart mot de som förtjänar det. Aldrig att jag går runt och slickar röv(ursäkta uttrycket). Jag har hellre få nära vänner än många ytliga vänner.
Kommentarer
Trackback
