Det här med vännner
Jag vet inte var jag ska börja. Jag får inte fram några ord, kan inte bilda meningar, kan inte få det att låta vettigt. Jag kan inte förklara mig tillräckligt bra för att få någon att förstå eller åtminstone bry sig. Allt är som en jävla smet i skallen på mig, jag vet varken ut eller in.
Jag har tänkt på allt mellan himmel och jord de senaste veckorna. Det är mycket som cirkulerar runt i mitt huvud. Först och främst tänker jag på mina vänner. Eller har jag ens några kvar? Jag vet inte.. Sedan jag flyttade till en egen lägenhet till Södertälje med Rickard har alla slutat höra av sig. Är det för att de inte bryr sig? För att man hade en egen lägenhet i Salem som man alltid kunde komma till? Eller för att de inte orkar? Jag vet inte.
Om jag ska vara helt ärlig känns det som att jag bara var någon man kom till för att det fanns en lägenhet där det inte bodde några föräldrar. Där kunde man röka inomhus, festa hur mycket man ville och ja, nästan göra i princip vad man ville. Nej, nu när det tar 20 minuter istället för 5-10 minuter att besöka mig orkar man inte. Jag förstår inte?
Självklart ändras det med tiden när alla börjar jobba osv. Men det skadar inte att höra av sig ibland. Jag försöker höra av mig så gott det går, men ibland räcker inte alltid tiden till. Och det är självklart inte heller endast den enes ansvar. Båda bär på ansvaret att ta hand om vänskapsrelationen.
Jag tycker inte synd om mig själv alls. Jag tycker bara det är jävligt tråkigt. Jag har haft jättemånga nära vänner förut(när jag bodde i Salem). Men att gå från ca 30 vänner till, vadå 1-2? Vadfan är det för stil..
Jag märker verkligen vilka som är mina riktiga vänner. Och jag kan berätta för er att det är inte många.
Jag har tänkt på allt mellan himmel och jord de senaste veckorna. Det är mycket som cirkulerar runt i mitt huvud. Först och främst tänker jag på mina vänner. Eller har jag ens några kvar? Jag vet inte.. Sedan jag flyttade till en egen lägenhet till Södertälje med Rickard har alla slutat höra av sig. Är det för att de inte bryr sig? För att man hade en egen lägenhet i Salem som man alltid kunde komma till? Eller för att de inte orkar? Jag vet inte.
Om jag ska vara helt ärlig känns det som att jag bara var någon man kom till för att det fanns en lägenhet där det inte bodde några föräldrar. Där kunde man röka inomhus, festa hur mycket man ville och ja, nästan göra i princip vad man ville. Nej, nu när det tar 20 minuter istället för 5-10 minuter att besöka mig orkar man inte. Jag förstår inte?
Självklart ändras det med tiden när alla börjar jobba osv. Men det skadar inte att höra av sig ibland. Jag försöker höra av mig så gott det går, men ibland räcker inte alltid tiden till. Och det är självklart inte heller endast den enes ansvar. Båda bär på ansvaret att ta hand om vänskapsrelationen.
Jag tycker inte synd om mig själv alls. Jag tycker bara det är jävligt tråkigt. Jag har haft jättemånga nära vänner förut(när jag bodde i Salem). Men att gå från ca 30 vänner till, vadå 1-2? Vadfan är det för stil..
Jag märker verkligen vilka som är mina riktiga vänner. Och jag kan berätta för er att det är inte många.
Kommentarer
Trackback
