Självömkan
Det kanske låter fånigt men efter bara en natt utan Rickard saknar jag honom något enormt. Jackie också för den delen! Jag kan nästan känna mig ledsen över att inte ha honom nära, kunna känna hans lukt, inte kunna hålla om honom. Jag är inte alls van att vara ensam så här länge. Och ja, det är länge för mig. Jag vet att det här är bra för mig och dessutom för oss två. Det är bra träning. För oss båda. Även för mig själv. Jag tycker inte det är bra att vara så pass beroende av någon som jag upptäckt att jag är. Jag trodde inte att det var såhär det låg till, men ack så fel jag hade. Jag har alltid sagt "jag är inte beroende av någon, jag klarar mig själv". Nu märker jag dock hur fel jag hade.
Grädden på moset är att jag är sjuk. Jag vill bli ompysslad, jag vill bli pussad på. Nu finns det ingen i min närhet på den nivån Rickard ligger på. Självklart skulle jag kunna åka till mamma och bli lite som ett barn igen. Det behöver jag ibland.
Själva grejen är att det har kommer pågå i en månad. I en j*vla månad. Jag kommer gå under jorden. Nej, nu överdramatiserar jag, haha. Men ni förstår vad jag menar? Jag är alldeles för sällskapssjuk. Och inte kan jag gå till jobbet heller. Mår alldeles för dåligt för att kunna prestera bra. Dessutom skulle det inte förvåna mig om jag skulle lyckas smitta alla bara genom att kolla på dem.
Jag hoppas innerligt att jag är frisk till på torsdag. Då ska vi i backoffice ha afterwork. Jag verkligen vill följa med! Åh, jag tycker faktiskt synd om mig själv, haha.
Jag tänker tillbaka på när Rickard jobbade i Norge förut. Han var hemma två veckor och åkte sedan iväg två veckor, och sådär höll det på. Ibland kunde han vara borta tre veckor, en månad, en vecka. Det berodde lite på. Det jag dock inte förstår är hur jag orkade. Jag längtade ihjäl mig efter människan. Nästan så att jag började klättra på väggarna. Vi försökte prata några gånger om dagen på telefon samt smsade. Vi höll även kontakt via facebook och msn. Och det får mig faktiskt tro att jag kommer överleva denna månad, eller hur? Jag vet att han och jag klarar allt. Det har han bevisat, även jag. Vi har gått igenom mycket och har alltid klarat oss igenom det.
Det jag nog ville berätta med detta inlägg utan att själv förstå det, var nog att jag älskar den underbara människan så otroligt mycket. Det finns inget som kan skilja oss åt. Vi två blir ett.
Grädden på moset är att jag är sjuk. Jag vill bli ompysslad, jag vill bli pussad på. Nu finns det ingen i min närhet på den nivån Rickard ligger på. Självklart skulle jag kunna åka till mamma och bli lite som ett barn igen. Det behöver jag ibland.
Själva grejen är att det har kommer pågå i en månad. I en j*vla månad. Jag kommer gå under jorden. Nej, nu överdramatiserar jag, haha. Men ni förstår vad jag menar? Jag är alldeles för sällskapssjuk. Och inte kan jag gå till jobbet heller. Mår alldeles för dåligt för att kunna prestera bra. Dessutom skulle det inte förvåna mig om jag skulle lyckas smitta alla bara genom att kolla på dem.
Jag hoppas innerligt att jag är frisk till på torsdag. Då ska vi i backoffice ha afterwork. Jag verkligen vill följa med! Åh, jag tycker faktiskt synd om mig själv, haha.
Jag tänker tillbaka på när Rickard jobbade i Norge förut. Han var hemma två veckor och åkte sedan iväg två veckor, och sådär höll det på. Ibland kunde han vara borta tre veckor, en månad, en vecka. Det berodde lite på. Det jag dock inte förstår är hur jag orkade. Jag längtade ihjäl mig efter människan. Nästan så att jag började klättra på väggarna. Vi försökte prata några gånger om dagen på telefon samt smsade. Vi höll även kontakt via facebook och msn. Och det får mig faktiskt tro att jag kommer överleva denna månad, eller hur? Jag vet att han och jag klarar allt. Det har han bevisat, även jag. Vi har gått igenom mycket och har alltid klarat oss igenom det.
Det jag nog ville berätta med detta inlägg utan att själv förstå det, var nog att jag älskar den underbara människan så otroligt mycket. Det finns inget som kan skilja oss åt. Vi två blir ett.
Kommentarer
Trackback
