Vad hände?
Jag vet att man inte ska vara för personlig i sin blogg eller skriva om för privata saker. Men jag måste verkligen skriva av mig. Det är det bästa sättet för mig att bli kvitt med min ilska och mina känslor.
Jag vet inte hur jag ska börja. Så många gånger som jag har försökt få dig att förstå att jag behöver dig i mitt liv. Tycker du att du tar på dig tillräckligt med ansvar? Eller engagerar tillräckligt mycket? Jag vet inte hur du tänker, du ger dig inte ens tid att prata med mig. Du gav mig ett liv på denna jord, och sedan var jag som bortglömd när du kände att du inte hade tid längre?
Du fortsätter upprepade gånger att ignorera mig. Ett litet samtal någon gång ibland skulle göra så mycket. Men inte ens det har du varken ork eller tid med.
Jag minns många gånger när jag var yngre och bad om att bli hämtat i Tumba eller någonstans där i närheten. Alltid blev det ett "nej, jag orkar inte". Och det var inte ofta jag bad om skjuts från dig. Men en kall vinterkväll, då bussen aldrig kom mötte jag en kille som gav mig dåliga vibbar. Han började prata med mig och försökte komma i kontakt med mig. Jag valde att gå till Tumba station då. Han följde efter. Exakt som jag trodde. Det slutade med att han jagade mig och då ringde jag i ren panik till dig i hopp om hjälp. Då kunde du minsann lyfta på arslet och hämta mig. Ska det nästan behöva hända mig något för att du ska orka bry dig?
Jag finner inga ord längre över min besvikelse. Jag försöker intala mig själv hela tiden att försöka sluta bry mig. Att försöka gå vidare. Men hur kan någon lämna något som man har blodsband med? För mig är det i princip omöjligt. Jag kan inte påstå att jag älskar dig. Men jag hatar inte dig heller. För min del är det en slags hatkärlek. Jag har aldrig sett orden "jag älskar dig" bildas ur din mun. Menat till mig. Aldrig!
Jag har så många frågor till dig, som jag aldrig har fått svar på. Och som jag förmodligen aldrig kommer få svar på. Jag är vuxen nu, bor i en lägenhet med min underbara pojkvän. Men även jag behöver få känna mig liten ibland. Jag vet att du aldrig kommer att förändras. Du kommer alltid att vara som du alltid har varit. That's it! Jag vet att jag inte mår bra av att gå runt och tänka på relationen mellan oss. Så därför ska jag försöka avsluta detta kapitel i mitt liv. Jag har lovat mig själv att inte gå runt och grubbla över detta och det ska jag försöka hålla. Inte bara för min egen skull. Även för Rickard och min mammas skull. Jag vet att de inte gillar när jag är ledsen.
Tack för mig..
Jag vet inte hur jag ska börja. Så många gånger som jag har försökt få dig att förstå att jag behöver dig i mitt liv. Tycker du att du tar på dig tillräckligt med ansvar? Eller engagerar tillräckligt mycket? Jag vet inte hur du tänker, du ger dig inte ens tid att prata med mig. Du gav mig ett liv på denna jord, och sedan var jag som bortglömd när du kände att du inte hade tid längre?
Du fortsätter upprepade gånger att ignorera mig. Ett litet samtal någon gång ibland skulle göra så mycket. Men inte ens det har du varken ork eller tid med.
Jag minns många gånger när jag var yngre och bad om att bli hämtat i Tumba eller någonstans där i närheten. Alltid blev det ett "nej, jag orkar inte". Och det var inte ofta jag bad om skjuts från dig. Men en kall vinterkväll, då bussen aldrig kom mötte jag en kille som gav mig dåliga vibbar. Han började prata med mig och försökte komma i kontakt med mig. Jag valde att gå till Tumba station då. Han följde efter. Exakt som jag trodde. Det slutade med att han jagade mig och då ringde jag i ren panik till dig i hopp om hjälp. Då kunde du minsann lyfta på arslet och hämta mig. Ska det nästan behöva hända mig något för att du ska orka bry dig?
Jag finner inga ord längre över min besvikelse. Jag försöker intala mig själv hela tiden att försöka sluta bry mig. Att försöka gå vidare. Men hur kan någon lämna något som man har blodsband med? För mig är det i princip omöjligt. Jag kan inte påstå att jag älskar dig. Men jag hatar inte dig heller. För min del är det en slags hatkärlek. Jag har aldrig sett orden "jag älskar dig" bildas ur din mun. Menat till mig. Aldrig!
Jag har så många frågor till dig, som jag aldrig har fått svar på. Och som jag förmodligen aldrig kommer få svar på. Jag är vuxen nu, bor i en lägenhet med min underbara pojkvän. Men även jag behöver få känna mig liten ibland. Jag vet att du aldrig kommer att förändras. Du kommer alltid att vara som du alltid har varit. That's it! Jag vet att jag inte mår bra av att gå runt och tänka på relationen mellan oss. Så därför ska jag försöka avsluta detta kapitel i mitt liv. Jag har lovat mig själv att inte gå runt och grubbla över detta och det ska jag försöka hålla. Inte bara för min egen skull. Även för Rickard och min mammas skull. Jag vet att de inte gillar när jag är ledsen.
Tack för mig..
Kommentarer
Trackback
