Det här med surkärringar
Det hände en lite skrattretande grej på tunnelbanan i morse. Jag står på perrongen i väntan på Råckstatåget. Efter två minuter kommer det och jag stiger på. Det är fullproppat med människor, nästan så att man flåsar varandra i nacken. Jag tänker bestämt att jag inte vill stå upp både för att jag inte orkar och även för att mitt knä börjar ömma efter endast nån minut ståendes. Och det är ingen smärta man "bara" kan stå ut med. Det gör verkligen ont! Så jag ser en ledig plats och bestämmer mig för att snabbt skynda mig dit. Samtidigt som jag skyndar mig ser jag en kvinna runt 40-50års åldern som också har siktat in sig på samma plats. Eftersom att jag var snabbare hann jag ta platsen. Då kollar hon jätteargt på mig samtidigt som hon svär för sig själv, eller åt mig. Vad vet jag.
I denna stund är det en kille som såg denna händelse och erbjuder sin plats åt denna kvinna. När han rest sig upp berättar han allt för en av sina vänner. Det stör mig inte, att han berättade för sina vänner. Men själva sättet han berättade det på. Han fick det att låta som om jag begått ett brott.
När jag hör detta kan jag inte undvika att bli lite smått irriterad. För det första, denna kvinna var varken jättegammal eller såg inte ens ett minsta sjuk ut. Så jag tänkte, här spelar vi efter samma villkor. För det andra, hon åkte TVÅ stationer, två JÄVLA stationer, herregud. För det tredje, mitt knä är pajj. Jag kan inte stå upp en längre tid. Jag vägrar att stå i tio minuter. Då kan jag inte gå på resten av dagen.
Det är ganska ironiskt faktiskt. Nästan varje dag möter jag på någon annorlunda människa som kan bete sig riktigt konsigt och omoget. Både vuxna som barn. Dock förväntar jag mig mer av vuxna, vilket man tydligen inte kan göra i det nutida samhället.
I denna stund är det en kille som såg denna händelse och erbjuder sin plats åt denna kvinna. När han rest sig upp berättar han allt för en av sina vänner. Det stör mig inte, att han berättade för sina vänner. Men själva sättet han berättade det på. Han fick det att låta som om jag begått ett brott.
När jag hör detta kan jag inte undvika att bli lite smått irriterad. För det första, denna kvinna var varken jättegammal eller såg inte ens ett minsta sjuk ut. Så jag tänkte, här spelar vi efter samma villkor. För det andra, hon åkte TVÅ stationer, två JÄVLA stationer, herregud. För det tredje, mitt knä är pajj. Jag kan inte stå upp en längre tid. Jag vägrar att stå i tio minuter. Då kan jag inte gå på resten av dagen.
Det är ganska ironiskt faktiskt. Nästan varje dag möter jag på någon annorlunda människa som kan bete sig riktigt konsigt och omoget. Både vuxna som barn. Dock förväntar jag mig mer av vuxna, vilket man tydligen inte kan göra i det nutida samhället.
Kommentarer
Trackback
