Hiss och diss
Jag hissar: weell, let's see. Det går lika bra som det gick i går. Jag kommer inte på något. Allt känns jävligt bra just nu så kan inte nämna något specifikt.
Jag dissar: flera gånger under alla dessa gånger jag åkt pendeltåg/tunnelbana har jag lagt märke till både kvinnor och män som ser ut som sju svåra år när de hör ett barn låta på något sätt. Barnet kan skrika, gråta, bara göra något konstigt ljud eller till och med skratta för fulla muggar och de ser ändå så jäkla besvärade ut. Varför? Jag förstår inte det. Jag älskar att höra små bebisar skratta. Jag blir lycklig av det! Det finns inget vackrare. Sluta vara så jävla pissiga och låt ungen vara glad.
Kommentarer
Trackback
