Dag 17 – Mitt favoritminne
Oj, vad svårt. Jag har många favoritminnen. Jag kan dra upp några av dem.
När jag var liten, mellan sisådär ett till sex år bodde jag på Mosshagen i Salem. Det var jag, mamma, pappa och storebror. Precis som det skulle vara. Pappa brukade ta med mig ut i skogen och leka. Då han själv hade intresset för att vistas och fota i skogen passade han på att ta med mig. Vi brukade även besöka fårhagen som då fanns i Salem. Vi matade och klappade fåren. Jag minns tyvärr inga direkta stunder från den här tiden. Men jag har sett foton och kan minnas väldigt svagt. Det jag minns är att jag älskade dessa stunder med min pappa. På alla foton vi har från skogspromenaderna ser jag alltid så glad ut. Jag ler, skrattar och ser ut att må bra. Synd bara att det vände väldigt snabbt.
När jag blev lite äldre flyttade Mamma och hennes nya man till Torparstigen i Salem. Då bodde min bror fortfarande hemma vid 19-års åldern. Jag minns att jag brukade sova i hans rum. Vi kollade på TV och umgicks som syskon. Jag och min storebror har aldrig bråkat i hela våra liv. Och det är sant, inte ett minsta lilla tjafs. Det värsta vi har gjort mot varandra är att peka finger och det var knappt seriöst. För mig är det fullkomligt obegripligt då jag hör om alla andra syskon som i princip slår ihjäl varandra med glåpord. Inte ens i dag, i vuxen ålder har vi blivit osams. Jag är väldigt glad över det dock. Jag är så stolt över min bror och hur han är som person. Han är den bästa bror jag någonsin kan önska mig. Han gör allt för mig och jag gör allt för honom.
När jag var liten brukade jag och mammas familj åka någonstans varje sommar. Utomlands eller inom norden. Var det inom norden brukade vi bila. Det var en gång vi skulle bila, minns jag inte helt fel var det ned till Danmark. Det tar ganska många timmar om någon missat det. Men då hade min låtsaspappa laddad upp med många olika typer av pennor, ritblock, målarhäften, you name it. Han hade verkligen ansträngt sig för att göra resan så rolig som möjligt för oss ungar. Han hade även slängt ihop lite godis också. Det uppskattade jag verkligen jättemycket. Han hade inte behövt köpa godis eller pennor, han hade inte behövt göra något alls. Han hade kunnat låta oss sitta där i tristess och bli spralliga i benen. Men det gjorde han inte. Han brydde sig.
När jag var liten, mellan sisådär ett till sex år bodde jag på Mosshagen i Salem. Det var jag, mamma, pappa och storebror. Precis som det skulle vara. Pappa brukade ta med mig ut i skogen och leka. Då han själv hade intresset för att vistas och fota i skogen passade han på att ta med mig. Vi brukade även besöka fårhagen som då fanns i Salem. Vi matade och klappade fåren. Jag minns tyvärr inga direkta stunder från den här tiden. Men jag har sett foton och kan minnas väldigt svagt. Det jag minns är att jag älskade dessa stunder med min pappa. På alla foton vi har från skogspromenaderna ser jag alltid så glad ut. Jag ler, skrattar och ser ut att må bra. Synd bara att det vände väldigt snabbt.
När jag blev lite äldre flyttade Mamma och hennes nya man till Torparstigen i Salem. Då bodde min bror fortfarande hemma vid 19-års åldern. Jag minns att jag brukade sova i hans rum. Vi kollade på TV och umgicks som syskon. Jag och min storebror har aldrig bråkat i hela våra liv. Och det är sant, inte ett minsta lilla tjafs. Det värsta vi har gjort mot varandra är att peka finger och det var knappt seriöst. För mig är det fullkomligt obegripligt då jag hör om alla andra syskon som i princip slår ihjäl varandra med glåpord. Inte ens i dag, i vuxen ålder har vi blivit osams. Jag är väldigt glad över det dock. Jag är så stolt över min bror och hur han är som person. Han är den bästa bror jag någonsin kan önska mig. Han gör allt för mig och jag gör allt för honom.
När jag var liten brukade jag och mammas familj åka någonstans varje sommar. Utomlands eller inom norden. Var det inom norden brukade vi bila. Det var en gång vi skulle bila, minns jag inte helt fel var det ned till Danmark. Det tar ganska många timmar om någon missat det. Men då hade min låtsaspappa laddad upp med många olika typer av pennor, ritblock, målarhäften, you name it. Han hade verkligen ansträngt sig för att göra resan så rolig som möjligt för oss ungar. Han hade även slängt ihop lite godis också. Det uppskattade jag verkligen jättemycket. Han hade inte behövt köpa godis eller pennor, han hade inte behövt göra något alls. Han hade kunnat låta oss sitta där i tristess och bli spralliga i benen. Men det gjorde han inte. Han brydde sig.
Kommentarer
Trackback
