Kärlek!
Det har nu gått flera veckor sedan min mormor blev allvarligt sjuk. Och det har även gått några veckor sedan vi var på hennes begravning. Jag visste att hon skulle gå bort men något i mig hoppades att hon även denna gång skulle kämpa sig igenom allt med sjukdomar och dess innebörd. Tyvärr var inte hennes arma kropp tillräckligt stark och även på slutet stötte hon på olika komplikationer.
Begravningen var jobbig på många sätt. Dels själva farvälet av en kär släktning. Men vi var även tvungna att träffa många släktingar jag inte sett på många, många år. Trots blodsbandet mellan oss alla hade jag ingen som helst aning om vad jag skulle säga till dem, vad vi skulle prata om och så vidare. Mamma sa till mig att jag inte behöver säga något alls, att vi inte skulle känna något krav på att vara social. Men jag vet inte.. Det var väldigt svårt till en början. Ju längre tiden gick desto lättare blev det och det var väldigt lättande. Det var det nog för oss alla. Alla kände nog likadant.
Min bror var en av de sex som bar ut kistan och även sänkte ned den i graven. När det var dags att gå ut ur kyrkan brast det för mig. Att se min fina storebror vara en av dem som fick äran att bära kistan, det var vackert trots omständigheterna. Rickard var vid min sida hela tiden och jag otroligt tacksam för det. Jag fick smaka på lite panikångest när vi stegade fram genom krykans gång, men R höll mig i balans. Alla stirrade på oss och allt jag ville göra var att springa därifrån och gråta tills ögonen nästan ploppade ur skallbenet på mig. Det gjorde så ont, allt var så jobbigt.
När vi hade kommit fram till graven sänktes den ned. Det var här jag faktiskt insåg hur mycket folk som hade valt att komma på mommos begravning. Hon hade mycket folk omkring sig. Alla fick lägga blommor på kistan och även säga några ord. Det pågick i ca 30 minuter(om jag inte helt tappade tidsuppfattningen) men dessa minuter kändes som en evighet. Rickard kramade om min hand under hela processen, min fina man.
Det känns skönt att ha allt avklarat. Nu är det bara dags att bearbeta detta. Som tur är har jag en underbar sambo som visar full förståelse om jag en morgon är på jätteuselt humör och bara vill sätta mig ned och gråta. Han säger ingenting, men det behövs inte. Han vet att en hård kram värmer mer än ord. Att hans närvaro uppskattas mer än något helt annat. Trots många omtumlande veckor så mår jag fantastiskt bra. Jag är lycklig som få och jag älskar livet mer än någonsin. Jag har en underbar pojkvän, världens bästa storebror som jag aldrig kommer släppa taget om och en mamma som är värd mer än guld! Jag är så jävla tacksam ♥
Det kanske är så att sådana här händelser får en att sätta lite perspektiv på livet. Som får en att inse vad som verkligen är viktigt.
Begravningen var jobbig på många sätt. Dels själva farvälet av en kär släktning. Men vi var även tvungna att träffa många släktingar jag inte sett på många, många år. Trots blodsbandet mellan oss alla hade jag ingen som helst aning om vad jag skulle säga till dem, vad vi skulle prata om och så vidare. Mamma sa till mig att jag inte behöver säga något alls, att vi inte skulle känna något krav på att vara social. Men jag vet inte.. Det var väldigt svårt till en början. Ju längre tiden gick desto lättare blev det och det var väldigt lättande. Det var det nog för oss alla. Alla kände nog likadant.
Min bror var en av de sex som bar ut kistan och även sänkte ned den i graven. När det var dags att gå ut ur kyrkan brast det för mig. Att se min fina storebror vara en av dem som fick äran att bära kistan, det var vackert trots omständigheterna. Rickard var vid min sida hela tiden och jag otroligt tacksam för det. Jag fick smaka på lite panikångest när vi stegade fram genom krykans gång, men R höll mig i balans. Alla stirrade på oss och allt jag ville göra var att springa därifrån och gråta tills ögonen nästan ploppade ur skallbenet på mig. Det gjorde så ont, allt var så jobbigt.
När vi hade kommit fram till graven sänktes den ned. Det var här jag faktiskt insåg hur mycket folk som hade valt att komma på mommos begravning. Hon hade mycket folk omkring sig. Alla fick lägga blommor på kistan och även säga några ord. Det pågick i ca 30 minuter(om jag inte helt tappade tidsuppfattningen) men dessa minuter kändes som en evighet. Rickard kramade om min hand under hela processen, min fina man.
Det känns skönt att ha allt avklarat. Nu är det bara dags att bearbeta detta. Som tur är har jag en underbar sambo som visar full förståelse om jag en morgon är på jätteuselt humör och bara vill sätta mig ned och gråta. Han säger ingenting, men det behövs inte. Han vet att en hård kram värmer mer än ord. Att hans närvaro uppskattas mer än något helt annat. Trots många omtumlande veckor så mår jag fantastiskt bra. Jag är lycklig som få och jag älskar livet mer än någonsin. Jag har en underbar pojkvän, världens bästa storebror som jag aldrig kommer släppa taget om och en mamma som är värd mer än guld! Jag är så jävla tacksam ♥
Det kanske är så att sådana här händelser får en att sätta lite perspektiv på livet. Som får en att inse vad som verkligen är viktigt.
Kommentarer
Trackback
