Som jag älskar dig!
Det är många gånger jag har funderat över döden. Och lika många gånger har jag på något sätt försökt förneka att döden någongång kommer drabba oss alla. Under många år har det för mig varit väldigt overkligt då jag lyckligtvis har sluppit förlora någon. Första gången för mig var för några år sedan. Det var en människa som inte stod mig så nära, men ändå betydde något för mig. Känslan var overklig. Sedan hände det igen. Även här kändes det overkligt. Jag kan inte än i dag förstå att dessa två människor inte finns längre.
För ca två veckor sedan blev min mormor allvarligt sjuk. Denna känsla av att inte riktigt förstå gör mig galen. Nu, när någon som står mig så nära, förmodligen kommer att gå bort gör så ont. Det finns inget som kan hela det. Jag ser hur min mamma och min storebror mår. Jag vet att döden är en del av livet men det är något jag inte riktigt vill acceptera.
Jag har tappat tidsbegreppet lite men för någon helg sedan åkte vi och hälsade på henne(hon bor i Finland så tyvärr kan jag inte åka var och varannan dag). Rickard följde som tur var med. Min klippa. Jag var jättenervös inför mötet med henne. "Kommer hon känna igen mig?", "kommer hon minnas vad jag heter?", "kommer hon ens minnas vem jag är?". Hon mindes mig, jag drog en suck av lättnad när jag såg på henne att hon faktiskt mindes. Trots all medicinering och smärta kunde hon kommunicera någorlunda bra, man förstod några enstaka ord. Hon gav mig lite hopp när hon pratade om att komma hem. Att det fanns saker att göra när hon skulle komma hem.
Under den lördagen vi befann oss i Finland var som en dimma. Vi besökte henne några gånger under dagen då hon var tvungen att vila. Sista gången vi hälsade på henne hade hon fått smärtlindring och var inte direkt kontaktbar. Att se henne ligga på rygg och stirra upp i taket gjorde mig förkrossad. Jag ville inte gå därifrån. Jag ville stanna för alltid. Tanken av att hon inte skulle minnas att vi var på besök gjorde mig gråtfärdig. Jag vill att hon ska minnas att jag var där, att jag tog tag om hennes hand, att jag klappade henne på pannan och sa "hejdå mommo".
Mamma har åkt till Finland igen. Jag ville så gärna följa med men tyvärr sätter jobbet stopp för det. Det ser inte så ljust ut och att befinna sig i ett helt annat land gör mig vansinnig. Jag är helt maktlös och kan inte göra någonting. Jag är glad att mamma har sällskap i Finland. Och jag är glad över att vi har varandra. Dessa veckor har inte varit lätta och veckorna framöver kommer inte heller vara lätta. Men med sambo, bror, mamma och låtsaspappa klarar vi det här tillsammans. Det gäller att stötta varandra och att faktiskt låta alla gråta om det så behövs.
Det finns så mycket jag vill skriva, mycket som jag helst inte tar upp i bloggen. Några kanske undrar varför jag skriver så öppet om det. Jag bearbetar sorg, glädje och ilska genom att skriva. Skriva på dator eller papper, det spelar ingen roll. Nu har det ändå gått några veckor och jag känner att jag kan prata om det, vissa delar av historian i alla fall. Jag kommer förmodligen inte att skriva i bloggen på ett tag och jag hoppas ni har överseende med det.
För ca två veckor sedan blev min mormor allvarligt sjuk. Denna känsla av att inte riktigt förstå gör mig galen. Nu, när någon som står mig så nära, förmodligen kommer att gå bort gör så ont. Det finns inget som kan hela det. Jag ser hur min mamma och min storebror mår. Jag vet att döden är en del av livet men det är något jag inte riktigt vill acceptera.
Jag har tappat tidsbegreppet lite men för någon helg sedan åkte vi och hälsade på henne(hon bor i Finland så tyvärr kan jag inte åka var och varannan dag). Rickard följde som tur var med. Min klippa. Jag var jättenervös inför mötet med henne. "Kommer hon känna igen mig?", "kommer hon minnas vad jag heter?", "kommer hon ens minnas vem jag är?". Hon mindes mig, jag drog en suck av lättnad när jag såg på henne att hon faktiskt mindes. Trots all medicinering och smärta kunde hon kommunicera någorlunda bra, man förstod några enstaka ord. Hon gav mig lite hopp när hon pratade om att komma hem. Att det fanns saker att göra när hon skulle komma hem.
Under den lördagen vi befann oss i Finland var som en dimma. Vi besökte henne några gånger under dagen då hon var tvungen att vila. Sista gången vi hälsade på henne hade hon fått smärtlindring och var inte direkt kontaktbar. Att se henne ligga på rygg och stirra upp i taket gjorde mig förkrossad. Jag ville inte gå därifrån. Jag ville stanna för alltid. Tanken av att hon inte skulle minnas att vi var på besök gjorde mig gråtfärdig. Jag vill att hon ska minnas att jag var där, att jag tog tag om hennes hand, att jag klappade henne på pannan och sa "hejdå mommo".
Mamma har åkt till Finland igen. Jag ville så gärna följa med men tyvärr sätter jobbet stopp för det. Det ser inte så ljust ut och att befinna sig i ett helt annat land gör mig vansinnig. Jag är helt maktlös och kan inte göra någonting. Jag är glad att mamma har sällskap i Finland. Och jag är glad över att vi har varandra. Dessa veckor har inte varit lätta och veckorna framöver kommer inte heller vara lätta. Men med sambo, bror, mamma och låtsaspappa klarar vi det här tillsammans. Det gäller att stötta varandra och att faktiskt låta alla gråta om det så behövs.
Det finns så mycket jag vill skriva, mycket som jag helst inte tar upp i bloggen. Några kanske undrar varför jag skriver så öppet om det. Jag bearbetar sorg, glädje och ilska genom att skriva. Skriva på dator eller papper, det spelar ingen roll. Nu har det ändå gått några veckor och jag känner att jag kan prata om det, vissa delar av historian i alla fall. Jag kommer förmodligen inte att skriva i bloggen på ett tag och jag hoppas ni har överseende med det.
Kommentarer
Trackback
