Spread your wings and fly
Härom dagen satt jag och funderade lite på min skolgång. Allt jag har fått vara med om. På gott och ont.
Min högstadietid var nog de jobbigaste åren men samtidigt hade jag så roligt. Jag hade vänner runt om i Stockholms län och mina riktigt nära vänner i Rönninge där jag då bodde. Jag kan minnas att jag inte riktigt visste vem jag var och vad jag ville, men vem gör det i högstadiet som en liten plutt? Men jag minns också att jag kände en enorm stress och ångest över princip allt. Det var hela tiden något som försegick i skallen på mig. Jag skulle alltid prestera bra, jag skulle alltid säga och göra rätt saker för att inte göra någon besviken. Minsta lilla snedsteg så sket sig allt. Jag var dock nog inte ensam om att känna så, men det hör inte till saken.
Det var så mycket annat som spelade roll. Jag ville ha frihet för att överleva, psykiskt. Men nu i efterhand förstår jag min mamma. Att det jag begärde i den åldern kanske inte riktigt var logiskt eller säkert för den delen heller. Men i stundens hetta var jag beroende av detta. Jag ville visa att man kunde lita på mig, att jag kunde sköta mig. För det kunde jag. Det blev lite av en motsatt effekt. Det någon sa åt mig att inte göra, det gjorde jag, och sedan tvärtom. Jag har gjort mina val här i livet och det finns ingenting jag ångrar. Allt jag har varit med om har format mig till den jag är i dag och det finns ingenting jag skäms för. Jag har valt att gå vidare och förbise allt jobbigt som finns kvar i mitt förflutna.
Saker och ting har förändrats genom alla dessa år. Relationer, mina tankesätt och mig som person. Jag är mycket starkare i dag än vad jag någonsin har varit. Jag låter inte folk trycka ned andra och framför allt inte mig själv. Jag är fortfarande väldigt blyg, eller jag skulle snarare kalla det försiktig. Jag låter inte vem som helst lära känna mitt riktiga jag. Det är dock något som fortfarande sitter kvar från förut.
Det gör ont i mig att se små flickor drabbas på samma sätt som jag har gjort. Leva med samma ångest och känslan av aldrig duga. Vuxna människor är fan en jävla pest ibland och att vi inte vet bättre, det är det som gör mig förbannad. Om jag kan, på något sätt finnas där för dem som behöver mig, så gör jag det. Vad det än krävs. För jag minns, att det var det jag behövde i den åldern.
Min högstadietid var nog de jobbigaste åren men samtidigt hade jag så roligt. Jag hade vänner runt om i Stockholms län och mina riktigt nära vänner i Rönninge där jag då bodde. Jag kan minnas att jag inte riktigt visste vem jag var och vad jag ville, men vem gör det i högstadiet som en liten plutt? Men jag minns också att jag kände en enorm stress och ångest över princip allt. Det var hela tiden något som försegick i skallen på mig. Jag skulle alltid prestera bra, jag skulle alltid säga och göra rätt saker för att inte göra någon besviken. Minsta lilla snedsteg så sket sig allt. Jag var dock nog inte ensam om att känna så, men det hör inte till saken.
Det var så mycket annat som spelade roll. Jag ville ha frihet för att överleva, psykiskt. Men nu i efterhand förstår jag min mamma. Att det jag begärde i den åldern kanske inte riktigt var logiskt eller säkert för den delen heller. Men i stundens hetta var jag beroende av detta. Jag ville visa att man kunde lita på mig, att jag kunde sköta mig. För det kunde jag. Det blev lite av en motsatt effekt. Det någon sa åt mig att inte göra, det gjorde jag, och sedan tvärtom. Jag har gjort mina val här i livet och det finns ingenting jag ångrar. Allt jag har varit med om har format mig till den jag är i dag och det finns ingenting jag skäms för. Jag har valt att gå vidare och förbise allt jobbigt som finns kvar i mitt förflutna.
Saker och ting har förändrats genom alla dessa år. Relationer, mina tankesätt och mig som person. Jag är mycket starkare i dag än vad jag någonsin har varit. Jag låter inte folk trycka ned andra och framför allt inte mig själv. Jag är fortfarande väldigt blyg, eller jag skulle snarare kalla det försiktig. Jag låter inte vem som helst lära känna mitt riktiga jag. Det är dock något som fortfarande sitter kvar från förut.
Det gör ont i mig att se små flickor drabbas på samma sätt som jag har gjort. Leva med samma ångest och känslan av aldrig duga. Vuxna människor är fan en jävla pest ibland och att vi inte vet bättre, det är det som gör mig förbannad. Om jag kan, på något sätt finnas där för dem som behöver mig, så gör jag det. Vad det än krävs. För jag minns, att det var det jag behövde i den åldern.
Kommentarer
Trackback
