© The naked truth

Jag och R såg en dokumentär i helgen(om jag inte minns helt fel, min tidsuppfattning ligger på noll just nu) som handlade om en kille från Kina. Han led av en väldigt stor tumör, ordagrant. Tumören satt i ansiktet så hans syn, lukt, tal och andning var väldigt begränsad. Tumören vägde halva hans kroppsvikt vilket var 25kg. Men nu var det inte det som var poängen med detta inlägg.

Han bodde i en liten fattig by någonstans i Kina. Innan han skulle åka till sjukhuset och få en liten del av tumören bortopererad var den en man i byn som avled(varför vet jag inte). Då ställde byn till med en cermoni. Nu till det mest hemska och äckligaste jag någonsin sett på TV. De hade spänt fast en riktigt stor livs levande gris så den låg på sidan. Sedan var det en kille som tog fram en stor och vass påle och högg rakt in i halsen på grisen. Grisen skrek så pass högt och mycket att det högg till i hjärtat på mig och jag fick tårar i ögonen. Jag började gråta! För mig är det helt sjukt att detta är en tradition för dessa människor i byn. Jag blev så arg att jag låg och svor i säkert 30 minuter efteråt. För mig är det även ett jävla djurplågeri. Jag blir så upprörd. Hur i helvete kan man "fira" någons bortgång genom att ta livet av en helt oskyldig gris? Sinnessjuk och helt bisarr jävla tradiotion. Fan vad arg jag blir.

Jag är jävligt glad att jag bor i Sverige med ändå så normala traditioner. Jag skulle aldrig i hela mitt liv ta livet av ett djur. Folk som misshandlar djur, dödar bara för att det är roligt eller dödar för tradition kan komma hem till mig så kan vi ta ett litet snack.

I dag är jag långt ifrån på bra humör. Det beror på olika saker. Dels var det ett jävla ståhej med att komma hem. SL snackar om några jävla förberedelser för vintern. Vilka förbannade förberedelser? Jag är så trött på att jag alltid kommer försent till jobbet varje förbannade morgon. Och visst, jag kan inte göra något åt saken. Men jag tycker inte det känns bra att komma försent så ofta som jag gör nu. Det är antingen växelfel eller signalfel, GÖR NÅGOT ÅT SAKEN! Ni som har skrivit så mycket om hur ni har förberett er.

"Mamma har berättat om olika händelser när jag var liten. Det var en händelse som berörde mig väldigt mycket. Mest av alla faktiskt. När jag var liten gick jag på en skola/sexårs i Salem som heter Bergsgården. Där jag även blev mobbad i fyra år men det är en annan historia. En dag, då jag skulle hem till pappa och umgås med honom valde han denna kvinna framför mig. Mitt framför mina ögon. Jag själv minns inte denna händelse, men mamma berättade att hon såg sorgen och förtvivlan som uppstod i mina ögon".

När jag satt på pendeln i morse hände något mycket märkligt, men även väldigt äckligt.

Jag sitter på pendeln, halvsover som jag brukar. Framför mig sitter det två killar som är kanske mellan 18-20års åldern. Därpå ser jag hur ena killen börjar gräva frenetiskt i näsan i ca en halv minut. När han sedan hittar vad han sökte stoppar han det i munnen. Och i denna stund var min haka nere vid golvet. Jag kunde inte tro mina ögon!! När han var tillfredställd med sin måltid började han sedan gnaga på nageln på samma finger. Ursäkta mig för det jag kommer att skriva nu, men ÄCKLIGA MÄNNISKA! Sådant förväntar man sig av småbarn, inte av tonåringar. Seriöst! Jag sitter fortfarande och mår illa efter denna händelse. Inte okej! Har människan inge hyffs eller?

Nu blir det mycket uppdatering för en gångs skull.. Det blir ni väl glada över?

Jag vet inte var jag ska börja. Jag får inte fram några ord, kan inte bilda meningar, kan inte få det att låta vettigt. Jag kan inte förklara mig tillräckligt bra för att få någon att förstå eller åtminstone bry sig. Allt är som en jävla smet i skallen på mig, jag vet varken ut eller in.

Jag har tänkt på allt mellan himmel och jord de senaste veckorna. Det är mycket som cirkulerar runt i mitt huvud. Först och främst tänker jag på mina vänner. Eller har jag ens några kvar? Jag vet inte.. Sedan jag flyttade till en egen lägenhet till Södertälje med Rickard har alla slutat höra av sig. Är det för att de inte bryr sig? För att man hade en egen lägenhet i Salem som man alltid kunde komma till? Eller för att de inte orkar? Jag vet inte.

Om jag ska vara helt ärlig känns det som att jag bara var någon man kom till för att det fanns en lägenhet där det inte bodde några föräldrar. Där kunde man röka inomhus, festa hur mycket man ville och ja, nästan göra i princip vad man ville. Nej, nu när det tar 20 minuter istället för 5-10 minuter att besöka mig orkar man inte. Jag förstår inte?

Självklart ändras det med tiden när alla börjar jobba osv. Men det skadar inte att höra av sig ibland. Jag försöker höra av mig så gott det går, men ibland räcker inte alltid tiden till. Och det är självklart inte heller endast den enes ansvar. Båda bär på ansvaret att ta hand om vänskapsrelationen.

Jag tycker inte synd om mig själv alls. Jag tycker bara det är jävligt tråkigt. Jag har haft jättemånga nära vänner förut(när jag bodde i Salem). Men att gå från ca 30 vänner till, vadå 1-2? Vadfan är det för stil..

Jag märker verkligen vilka som är mina riktiga vänner. Och jag kan berätta för er att det är inte många.

Jag vet att man inte ska vara för personlig i sin blogg eller skriva om för privata saker. Men jag måste verkligen skriva av mig. Det är det bästa sättet för mig att bli kvitt med min ilska och mina känslor.

Skaffa dig dina egna ord. Skaffa dig ett eget sätt att skriva på. Skaffa dina egna formuleringar. Skaffa dig ett eget jävla liv. You copycat.

Är så trött på människor som klagat på folk som härmar dem. Men sedan gör de likadant själva. Dubbelmoral eller bara allmänt dumma i huvudet?

Jag kan bli ganska frustrerad över sånt här. Vill man inte vara sig själv eller?

Jag kommer förmodligen ta en liten bloggpaus. Det är mycket som händer nu och jag måste prioritera. Får se hur länge det dröjer. Återkommer när jag är fit for fight.

Sluta skriv som mig. Sluta formulera dina meningar som mig. Sluta använd samma ord som mig. Sluta försök vara någon annan. Du är den du är och som du alltid kommer att förbli.

Det finns ingen som visar så mycket ointresse som dig.

Jag har både haft vänner och släkt som haft hundar och som sedan har behandlat dem som bebisar. Ordagrant! En hund mår inte bra av att bli behandlad som en människa. Hundar behöver en stabil och lugn ledare. Jag tycker inte det är okej att t ex dela macka med sin hund, eller att hunden sover i sängen, sitter i soffan, tigger när ägarna äter en minsta liten matbit. Det är ohyfsat beteende. Och nu kommer förmodligen några tänka, men är du dum eller? Medan många andra instämmer i det jag skriver. Det finns många delade åsikter kring detta. Jag och min pojkvän har valt att hålla oss till vissa regler gällande vår hund, och han mår lika bra ändå. Hundar tänker inte som oss människor. De tänker inte "nej, nu får jag inte ligga i soffan. Nu blir jag deprimerad".

Många gånger har jag sätt att det är hundarna som är ute med ägarna istället för tvärtom. Vet ni vad det är? Tecken på dominans och olydnad. Jag tror inte att det är många som bryr sig om att ha hundar som är disciplinerade. Jag sitter inte här och säger att alla har odisciplinerade och aggressiva hundar. Självklart finns det många som bryr sig om hur sin hund mår. Det jag snarare säger är att hundägare borde bli mer uppmärksamma på vad sin hund är byggd för och hur en hund egentligen behöver bli behandlad = som en hund, inte en medmänniska.

Det finns så mycket jag har att säga kring det här. Jag skulle kunna hålla på i evigheter, men då skulle det förmodligen bli långradigt.

Jag har tänkt lite på det här med folk som är hundägare eller funderar på att bli. Jag vill bara meddela er innan jag börjar detta inlägg om att jag har aldrig påstått att jag är proffs på hundar, men jag vet mer än vad många hundägare gör tack vare att jag har läst på. Och det har jag gjort för att jag vill att min och Rickards hund ska må bra.

När jag kom hem från jobbet, allmänt trött och hängig blev jag verkligen överraskad. Möttes först av två doftljus i den nedsläckta hallen. Sedan kom Rickard och välkomnade mig med en puss. Han sa sedan att jag måste gå in i sovrummet och kolla. Där möttes jag av ytterliggare två doftljus, ett jättestort pandagosedjur som är alldeles rund och gosigt, en krukblomma med en söt kruka till, en lång godisrem samt ett kort. I kortet hade han skrivit det finaste jag någonsin läst. Det fick mig att börja gråta av lycka och av kärlek. Jag är lyckligast i världen som har denna kille. Min kärlek till honom är oändlig.

Det hände en lite skrattretande grej på tunnelbanan i morse. Jag står på perrongen i väntan på Råckstatåget. Efter två minuter kommer det och jag stiger på. Det är fullproppat med människor, nästan så att man flåsar varandra i nacken. Jag tänker bestämt att jag inte vill stå upp både för att jag inte orkar och även för att mitt knä börjar ömma efter endast nån minut ståendes. Och det är ingen smärta man "bara" kan stå ut med. Det gör verkligen ont! Så jag ser en ledig plats och bestämmer mig för att snabbt skynda mig dit. Samtidigt som jag skyndar mig ser jag en kvinna runt 40-50års åldern som också har siktat in sig på samma plats. Eftersom att jag var snabbare hann jag ta platsen. Då kollar hon jätteargt på mig samtidigt som hon svär för sig själv, eller åt mig. Vad vet jag.

I denna stund är det en kille som såg denna händelse och erbjuder sin plats åt denna kvinna. När han rest sig upp berättar han allt för en av sina vänner. Det stör mig inte, att han berättade för sina vänner. Men själva sättet han berättade det på. Han fick det att låta som om jag begått ett brott.

När jag hör detta kan jag inte undvika att bli lite smått irriterad. För det första, denna kvinna var varken jättegammal eller såg inte ens ett minsta sjuk ut. Så jag tänkte, här spelar vi efter samma villkor. För det andra, hon åkte TVÅ stationer, två JÄVLA stationer, herregud. För det tredje, mitt knä är pajj. Jag kan inte stå upp en längre tid. Jag vägrar att stå i tio minuter. Då kan jag inte gå på resten av dagen.

Det är ganska ironiskt faktiskt. Nästan varje dag möter jag på någon annorlunda människa som kan bete sig riktigt konsigt och omoget. Både vuxna som barn. Dock förväntar jag mig mer av vuxna, vilket man tydligen inte kan göra i det nutida samhället.

Onsdag morgon har minst sagt varit kaosartad. Jag kom upp i tid i morse utan problem. Jag varken stressade eller missade bussen, allt gick finfint.

I'M BACK! Ja, jag vet att jag är jättejobbig men jag bryr mig faktiskt inte. Jag tänker hålla på tills jag är helnöjd. Och det kommer ta sitt lilla tag med tanke på att jag är perfektionist.

När jag tänker på att jag börjar jobba på måndag blir jag faktiskt nervös. Jag får även lite prestationsångest. Jag vet att det kommer bli grymt roligt och det är en väldigt bra erfarenhet men, alltid dessa men. Men tänk om de inte tycker om mig? Jag ska självklart göra mitt bästa och verkligen visa vad jag går för. När jag verkligen vill något så kämpar jag för det. Ibland kan jag till och med ta på mig alltför många uppgifter än vad jag egentligen klarar av bara för att visa att jag är engagerad, för det är jag.

Jag sitter fortfarande och väntar på ett svar på mitt arga mejl jag slängde iväg till en lärare för några dagar sedan. Har jag fått något? Nein. Jag tycker det är oerhört fegt av denna människa att inte ens visa mig den respekten genom att inte svara. Denne ska vara en vuxen människa och dessutom lärare och kan inte ens stå för sina handlingar. Jag blir fan förvånad över hur en vuxen människa kan bete sig ibland. De ska föregå med gott exempel, tur att jag vet bättre då. Usch, jag är ytterst besviken på nästan hela bunten som jobbar på Rönninge gymnasium. Inte ens har de stake till att anmäla en misshandel(det var jag som blev misshandlad och var själv tvungen att gå till polisen), men de kan minsann stänga av ett gäng turkar när de kastat kondomer samt pennor på mig och några vänner. Väger kondomkastning högre än misshandel? Visst att jag kände mig en aning kränkt när de gjorde det, men det kan inte jämföras med misshandeln och den kränkning jag utsattes för då. Den skolan har inge moral nånstans.